Nu är jag klar med allt som har med novellen och medieproduktion att göra. Den här kursen har jag haft blandade känslor för. I början tyckte jag att den var jättekul, när vi fick fota mycket, eftersom att det är det jag tycker bäst om. Jag tycker inte lika mycket om att hålla på i illustrator och liknande, men så kom slutprojektet. När jag fick veta vad vi skulle göra som det sista arbetet i kursen var det som att jag var i himlen, jag skulle få skriva och fota. De 2 sakerna jag tycker bäst om att få göra. Nu tänkte jag visa hur min novell blev när det vart helt klar.







/Amanda♥

Nu har jag fotat min novell, så jag ska lägga upp de bilder jag har på den. Men först tänkte jag svara på några frågor jag vill ha svar på själv, vilket även kan hjälpa mig i det här arbetet när det ska betygsättas, i framtida arbeten och i mitt eget läkande.

Hur har det gått: Det har både gått bra och dåligt i mitt arbete. I början gick det väldigt bra och allting flöt på väldigt smidigt. Jag tror att det var så för att jag var riktigt taggad på att göra det här arbetet på bästa sätt. När jag känner att någonting går bra och är roligt så blir jag väldigt engagerad och vill jobba så mycket som möjligt med det, för ett bra resultat.

Det började gå sämre i mitten av arbetet, för jag visste inte hur jag skulle få ner mitt arbete på papper, jag hade hela novellen klar i huvudet redan från början, det svåra var att skriva ner det på ett bra sätt. Jag började bli rädd för att jag bara skrev allt, istället för att berätta det. Då blev jag på dåligt humör, samtidigt som jag fick bearbeta den ångesten som följde med detta arbete. Jag skrev om just det ämnet, ångest och andra psykiska problem som jag har fått bråttas med och fortfarande behöver göra det väldigt mycket. Jag vet inte om jag kan säga att det gick dåligt, men det gick sämre än i början och i slutet.

Var något roligare än det andra: Det var som allra roligast i början när det var nytt och spännande. Då jobbade jag, i alla fall enligt mig själv, som bäst. Ju längre in i arbetet jag kom desto slappare jobbade jag och det slutade med att jag fick sitta uppe långt efter midnatt för att bli klar med novellen eftersom jag skulle få hjälp med designen.

Var det några problem under arbetets gång: Jo, det var lite problem då och då. De största problemen var nog när jag inte riktigt fick ihop texten så som den skulle vara, det var nog första gången jag körde fast. Sen när jag glömde ta med bilder efter att jag hade varit hemma, då blev det problem för jag var riktigt rädd att jag inte skulle hinna få dem innan jag skulle sätta ihop designen, men allt sånt löste sig. Det sista problemet jag hade i det här projektet var när jag skulle jobba med indesign just för att jag inte känner mig så säker på det programet, men med lite hjälp från lärarna så gick det jättebra till slut och jag blev nöjd med mitt slutresultat.

Hur löste du problemen: Jag pratade och fick hjälp av lärarna när jag hade kört fast, och även av min familj. När det strulade med bilderna kom jag och mamma överrens om att hon skulle fota av de och sedan mejla upp dem till mig. Det sista problemet som var med indesign fick jag också hjälp av lärarna med, vilket jag uppskattar massor. Om jag inte hade fått den hjälp jag fick så hade jag nog inte hunnit bli klar i tid.

Var det här ett roligt sätt att jobba på: Jag tyckte att det var väldigt roligt, vi skulle göra en berättelse om någon, men vi fick välja på vilket sätt vi skulle göra det, själva. Jag tycker det var bra att vi fick välja arbetssätt själv, för det brukar vara lättare att arbeta då om man får göra på ett sätt som passar en själv. Det är i alla fall så det fungerar för mig.

Om du hade fått göra om det, hade du gjort på något annat sätt då: Jag hade ju en annan idé från början, att jag skulle tala i berättelsen och ha mina bilder till, att det skulle vara som en digital berättelse. Så om jag hade fått göra om det, eller göra det en gång till hade jag fullföljt den idén, för jag vill ändå ha kvar det arbetet jag har gjort nu.

Är du nöjd med ditt arbete som det är: Jag är väldigt nöjd med mitt arbete, jag fick det precis som jag ville och kunde inte tycka mer om det än vad jag gör nu.

/Amanda♥

Idag redovisade jag mitt slutarbete i medieproduktion och det gick väldigt bra om jag får säga det själv. Jag visste vad jag skulle säga även fast det inte blev så mycket ändå, jag berättade lite kort om hur jag hade tänkt med mitt arbete och hur jag hade gjort det. Sen visade jag mitt färdiga verk som de verkade tycka om, jag gjorde i alla fall det. Sen pratade vi lite om hur det hade gått under tiden, och i kursen som helhet. Det var kul att få beröm, och även lite "kritik", men inte riktigt ändå. Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att ta emot när någon kommer med andra tankar än vad jag själv har om mina arbeten. Fast det kanske bara är något jag själv har fått för mig, jag vet inte riktigt. 

Det kändes i alla fall kul att sitta där och redovisa, för första gången på flera år. Det var nog för att jag kände mig så säker och nöjd med mitt arbete, då blir det automatiskt mycket roligare att redovisa, även fast det egentligen är det värsta jag vet.

/Amanda♥

Imorgon väntar redovisning av våra arbeten första lektionen på morgonen. För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot att få visa upp det jag har gjort just för att jag är så nöjd med det, då blir det automatiskt roligare. Idag fixade jag klart det sista med desgingen så den ser bättre ut, och så fick jag den utskriven och ihopsatt.

Jag tänkte att efter redovisningen imorgon så ska jag fota den och sedan lägga upp här så får ni se hur den ser ut.

/Amanda♥

Nu var den sista redigeringen klar, vilket betyder att jag är helt klar med min novell. Jag har skrivit hela, lagt in den i indesign, lagt dit alla bilder som ska vara det och gjort en fram- och baksida. Jag känner mig nöjd med mitt arbete och längtar efter redovisningen, för en gångs skull. Det känns kul att ha gjort ett såhär pass stort arbete, som jag själv också kunde bli nöjd med.

Det enda som saknas nu är det jag ska säga på torsdag, men jag ska fixa ihop det med. Jag är glad att jag har fått så mycket stöd och inspiration av många runt omkring mig, som har bidragit till att novellen blev så bra som det faktiskt blev. Den har mycket bilder och är snyggt upplagd.

Nu när jag skulle ta upp dokumentet igen, så var det något fel på den, så jag inte kan dra åt sidan eller lägga in citat som det ska vara. Det ser jättekonstigt ut. jag får kolla på det imorgon.

Över lag så kunde jag inte vara mer nöjd, även fast jag stöter på problem lite då och då, men det är bara att bita ihop och fixa det i alla fall.

/Amanda♥

Just nu sitter jag och försöker redigera ihop mitt arbete så det får en snygg layout också. Innehållet har jag fått mycket beröm för, du är det bara utseendet som ska hålla samma standard. Indesign är nog det svåraste programet jag har jobbat med, förstår mig inte riktigt på det, men gör mitt bästa i alla fall.

Jag tänkte fota boken när det blir klart så får ni se den.

/Amanda♥

Nu har jag publicerat mitt sista blogginlägg med novellen. Jag skrev klart den 2012-05-28 klockan 01.24. Jag är extremt stolt över mig själv att jag lyckades med det här och att jag faktiskt blev nöjd med det också. Det är väldigt sällan jag gillar det jag själv gör, så det här är något stort för mig. Jag skrev den här novellen för min skull, jag hade kunnat välja att skriva om något helt annat, men kände ett behov av att skriva av mig om just det här, för det här har påverkat mig i vem jag är idag. Allt det jag har varit med om har hjälpt mig att bli den jag är idag. Jag har skrattat och jag har gråtit under den här lagomt långa processen, men jag har aldrig känt mig starkare.

Jag är så pass nöjd med den att jag skulle vilja skriva den i mer detalj och sedan försöka få den publicerad av ett bokförlag. Jag tror verkligen att det skulle kunna gå, inte idag och inte imorgon, men kanske om ett år eller så. Jag har redan ideér för det, men det ska jag inte gå in på nu. Jag har min novell och jag har mina bilder, det enda som återstår nu är att designa den.

Det enda jag är rädd för, är om den verkligen är klar, eller om jag har kapat av den, det hoppas jag verkligen inte. Det återsår att se imorgon när den ska designas.

Tack för mig.



/Amanda♥

Nu var det verkligen dags att börja tänka på andra än mig, intalade jag alltid mig själv. Egentligen var det, det enda jag gjorde, att tänka på andra, men plågade alltid mig själv i högsta grad. Varför var jag så dum mot alla som bara ville mitt bästa? Om jag bara hade slagit bort alla tankar jag har haft så hade ingenting av det här hänt. Det gick inte en sekund utan att jag ville spy, skära mig själv eller ta livet av mig. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till det liv jag egentligen ville leva.

Jag saknade min familj, mina gamla vänner och mitt eget liv. Jag ville vara fri och få göra allt det jag ville göra, som att dansa. Ibland kunde jag tänka tillbaka på de danslektionerna som jag gav allt, och mitt i allt svimmade. Av någon anledning var det dem bästa träningarna, just för att min kropp la av lite mer än den brukade. Hur kunde jag gilla att svimma och få slut på ork? Var det jag som tyckte om det, eller den lilla djävulen på min axel som älskade det? Det hade gått så långt att jag inte längre kunde skilja på oss.

När jag tänkte tillbaka på när allt började så kunde jag inte se några direkta mönster till alla mina problem, mer än att det hade blivit vinter och mörkt ute. Om det var det, varför höll det fortfarande i sig? Varför hade jag inte blivit frisk än då? Har jag hamnat i detta djupa träsk för allt som hade hänt i låg- och mellanstadiet, eller var det bara gud som ville jävlas med mig? Vad det än var så stod jag inte ut med att känslan av att vilja spy varje gång jag såg mig själv längre. Jag önskade att jag var mer värd än så, men det verkade inte som det. Varje gång jag tänkte att, nu ska jag bli frisk, så fick jag en sådan ångest att jag bokstavligen trodde jag skulle dö av smärta. Jag var uppenbarligen inte redo än. Jag ville så gärna, men inte den som satt på min axel. Jag ville prata med mamma och pappa om allt, men hur berättar man för någon, speciellt ens föräldrar, att man tror att det är någon som har tagit kontrollen över en själv?

En kväll när jag satt där i fönstret mitt, på den isande fönsterbrädan med fötterna utanför i det fria tycktes jag mig se en skugga som var på väg rakt emot mig i rasande takt. Jag blev så rädd och orolig när jag knappt kände mitt hjärta längre. Jag kunde känna hur det saktade ner, nästan som att det gjorde sig redo för att ta mig över till andra sidan. Det var där, när jag satt på fönsterbrädan och höll på att dö, som jag kände att, nu måste jag få hjälp. Jag sprang upp till mammas och pappas sovrum och försökte väcka dem, men det var bara mamma som vaknade. När vi var på väg ner för trappan från övre plan vek sig mina ben så jag ramlade ner de sista stegen. Det var nog då som mamma förstod att det verkligen var illa för min hälsa. Vi satt uppe och pratade igenom allt som hade hänt mig, varför och hur vi skulle gå till väga för att jag skulle bli frisk igen. Det blev en lång natt med prat, tårar och kramar. Jag var så glad att både mamma och pappa fanns där för mig i alla lägen, till och med mitt i natten. Det betydde mer än något annat i världen för mig. Dagarna passerade och nu visste även pappa om vad jag och mamma pratade om den natten, han blev väldigt lycklig för att jag äntligen hade berättat allt. Det var många långa och jobbiga dagar jag hade framför mig med BUP-besök, utskrivning av olika mediciner och anmälan till Stockholms Center för Ätstörningar. Efter mötet på BUP var det många sår som revs upp, jag blödde inombords och kunde till slut inte hålla tillbaka tårarna.

Jag fick tre olika mediciner utskrivna efter det samtalet, när vi kom hem var det dags för den första. Det tog emot något enorm att sätta tabletten i munnen och sedan svälja, men gjorde det i hopp om att bli lite bättre. Varje gång jag tog min medicin fick jag tanken om att jag blev bättre hela tiden, vilket ­resulterade i att jag en kväll slutade med tabletterna. Jag var fortfarande för feg och svag för att bli frisk igen. Jag ville inte bli frisk längre, det var för tungt. Jag såg dem varje gång jag gick in i badrummet, men ignorerade dem lika starkt varje gång. För varje dag jag inte tog medicinen sov jag mindre, mådde sämre och ville skada mig ännu mer än tidigare. Jag övervägde några gånger att fortsätta med alla dessa tabletter några gånger, men såg aldrig riktigt vitsen med det. Vad var meningen att ta någonting som slutade hjälpa efter bara två veckor?

Jag pratade med pappa om det och bestämde att jag skulle försöka få byta till en som passade mig bättre än atarax. Mamma ringde BUP nästa dag och bad om en ny medicin för mig eftersom den jag hade nu bara gjorde mig sämre. Jag fick byta medicin, flera gånger om innan jag kände att det var nog. Jag kommer aldrig att bli frisk med medicin som drar mig längre ifrån mitt mål. Jag tänkte mycket på min omgivning och hur jag hade fått dem att må genom att skada mig själv så brutalt. Jag visste att min familj och närmaste släkt hade tagit det väldigt hårt när det kom fram, även om de inte pratade direkt med mig om det. Jag förstod att de inte ville göra det, i rädsla för att göra allt värre för mig.  

Jag kom ihåg en dag extra mycket, den dagen allt började reda ut sig, med ätstörningen, ångest, depression och självskadebeteende. Det var den dagen jag kom in på Stockholms Center för Ätstörningar. I samma veva som jag fick träffa mina behandlare kände jag på mig att det här skulle gå vägen. Nu kanske jag äntligen fick börja med allt jag ville och älskade igen. Äta, dansa, flytta, men framför allt leva igen. Jag längtade så efter att få börja min behandling, det här var vägen för tillfrisknad. Jag hade förstått att en ätstörd person aldrig kunde bli helt frisk, men jag ville komma till den punkten att jag kunde äta vad jag ville med så lite ångest som möjligt. Jag visste redan från det att jag steg in genom de tunga bruna dörrarna på kliniken att det här inte skulle bli en lätt resa. Jag var inställd på mycket bråk, skrik och gråt. Jag var på besök en gång i veckan för att följa hur det gick, varje gång jag skulle ställa mig på deras sjukhusliknade våg fick jag en gigantisk klump i magen som inte försvann på flera dagar efteråt.

Jag fuskade ofta med måltiderna och kom med ursäkter som att jag var för trött för att äta eller helt enkelt inte ville äta. Jag gjorde ändå mitt bästa hela tiden, med allting. Att hålla humöret uppe, äta de sex gångerna om dagen jag skulle och gå på mina möten och prata. Ändå var det riktigt svårt, men jag hade flytten till Luleå i bakhuvudet hela tiden. Jag visste att om jag inte bevisade att jag kunde bättra mig nu, skulle jag vara fast i Stockholm de kommande tre åren också, och det var något jag absolut inte ville.  Jag kämpade mer och mer för varje dag som passerade. Jag både såg och kände hur min mage och mina låt växte hela tiden.

”Jag vill inte gå upp mer i vikt nu, jag är nog frisk för att leva ett värdigt liv nu, snälla, kan det inte räcka nu?”, bad jag till högre makter varje kväll innan jag gick och la mig. Jag ville vara frisk, men jag ville inte bli frisk. Det var en oändligt lång väg jag hade börjat vandra, ett steg fram och två steg bak brukade jag få höra av de flesta runt om mig, och det var väl så jag var tvungen att tänka för att inte sätta för stor press på mig själv.

Dagarna gick och årstiderna passerade, vi var redan inne på juni månad och då kom det tunga beskedet. Jag var i så dåligt skick att mamma skulle behöva sjukskriva sig på heltid för vård av allvarligt sjukt barn. Det sved till i hjärtat mitt när min behandlare sa det, det var det värsta, men ändå det bästa som hade hänt under hela min sjuka period. Jag blev successivt bättre med extra hjälp av mamma nu under de två månaderna hon var hemma med mig och den sista biten tack vare pappas enorma hjälp. Både jag och mina föräldrar såg en klar förbättring i mitt beteende och mina vanor. Jag hade gått från att vara veckor ifrån döden till att få leva mitt liv igen, som det var innan jag blev sjuk.

När sommaren började gå mot sitt slut och antagningsbeskeden från gymnasiet började trilla in stod den största frågan fortfarande kvar, skulle jag få flytta eller inte? Jag hoppades så mycket att jag blev nojig. Jag tjatade konstant utan ett riktigt svar, det enda jag fick höra var; vi får se hur det blir efter du har fått antagningsbeskeden. Jag väntade otåligt på att de skulle höra av sig, och en vacker dag kom det. Du har blivit antagen till NTI-gymnasiet Luleå. Det var alltså sant, jag hade kommit in på mitt förstahandsval, 92 mil ifrån min hemstad. När jag hade hoppat och skrikit av lycka kom jag tillbaka till verkligheten igen, jag hade inte ens fått klartecken av mina föräldrar att flytta, så vad hade jag att vara glad över egentligen? Jag sprang ut till mamma som låg på verandan och jobbade på brännan. Jag skrek ut att jag hade blivit antagen till Luleå och frågade än en gång om jag fick börja. Då insåg hon allvaret i det hela och att vi nu var tvungna att börja leta efter en bostad till mig, vilket var lättare sagt än gjort. Allting var för dyrt och vi hade inte råd. När en kompis mamma fick nys om att jag sökte någonstans att bo erbjöd hon sig att jag fick bo hos dem till jag hittade något eget.

Mamma och pappa pratade ihop sig och kom sedan med det glädjande beskedet om att de tyckte det var okej att jag flyttade. En än gång hoppade och skuttade jag av lycka och kunde inte sluta le. Det första jag gjorde efter det var att ringa Anton, som blev lika lycklig som jag av det beskedet. Jag började packa mina saker på en gång eftersom att det bara var två veckor kvar innan flytten skulle äga rum. Om två veckor skulle jag sitta ensam på ett tåg tuffandes genom landet och nästan 100 mil ifrån min trygghet.  Jag planerade och organiserade så mycket jag bara kunde, jag köpte nya skolsaker och nya kläder inför flytten och den stora dagen. Luleå var det enda jag pratade om nu och jag gissade på att de flesta runt om mig var ganska trött på att höra mitt tjat om att flytta, men jag kunde inte bry mig mindre, för det här var något jag hade kämpat för så länge nu. När dagen med stort D äntligen kom var jag så uppspelt att jag höll på att glömma halva packningen i hallen. Jag sprang runt i hela huset och sa hejdå till mitt rum och huset i sig. Väl på tåget gick allting så otroligt långsamt, jag ville ju komma iväg på en gång, men samtidigt stanna kvar för alltid i Stockholm. Efter en lång väntan på perrongen rullade tåget sakta därifrån och jag stack ut huvudet genom det lilla fönstret för att vinka till min familj som stod kvar där och såg efter mig.

Det var nu mitt äventyr skulle börja på riktigt.


/Amanda♥

Just nu håller jag på att skriva på novellen om mig och mina föräldrar för fullt. Det går framåt, men inte nog fort. Jag väntar på bilder, mer insperation och skrivlust. Allt känns jobbigt just nu. Jag förstår verkligen inte varför det ska behöva vara så svårt att få klart min novell, jag skriver ju om mitt eget liv så det borde inte vara såhär svårt, tycker inte jag i alla fall.

Jag har kommit en bit på väg, men det känns som att det är långt kvar. Än så är jag inte klar med skrivandet, har bara några bilder (de jag har lagt upp), väntar på resten från mamma och på måndag ska jag få hjälp med indesign så jag lär mig det och kan arbeta flitigt med det själv. Jag gillar inte riktigt att få för mycket hjälp med mina arbeten, för jag vill lära mig och prova själv, det är då jag känner mig som mest nöjd. 

Som sagt är det väldigt mycket som måste fixas innan mitt arbete är klart. Som tur är vet jag redan vad jag ska säga på redovisningen. Det är bara om hur jag har arbetat med min novell, hur jag har lagt upp designen och varför och så ska jag läsa det som ska stå på baksidan av boken. Känns ändå väldigt skönt att jag vet det, för då slipper jag ta fokus från att skriva klart allt.

/Amanda♥

 

 

 

 

 

Här är några av de bilderna som jag har tagit och ska använda i novellen. Väldigt nöjd med dem.

/Amanda♥

Dagen efter var jag mör i hela kroppen och det enda jag ville göra var att sova. Jag hörde mina föräldrar prata utanför mitt rum om mig. Jag hörde på deras röster att de var rädda och oroliga för hur jag mådde och hur jag skulle klara mig igenom allt som pågick just nu. De tyckte inte att det var rättvist att jag skulle behöva gå igenom ännu mer än jag redan hade gjort. Jag visste att det var dags att berätta för dem vad som pågick, men hur skulle jag göra det. Precis när jag skulle stiga upp ur sängen kände jag hur mitt hjärta började rusa igen och jag föll ihop på sängen igen. Istället för att gå till skolan drog jag täcket över huvudet och grät av förtvivlan och rädsla för att jag inte skulle få leva länge nog för att hinna berätta för mamma och pappa.

I ren desperation skickade jag iväg ett sms till mamma där jag berättade precis allt. Allt ifrån mina självmordstankar till att jag inte hade ätit på flera dagar. Väntan på att hon skulle svara kändes som evigheternas evighet, men tillslut kom det ändå. Det blev värre än vad jag trodde det skulle bli. Hon sa att hon hade ringt pappa som var på väg hem för att hämta mig så vi kunde åka in till akutmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När jag såg hennes sms blev jag livrädd för vad som väntade mig när pappa skulle komma hem. Kommer han vara arg på mig, eller bara glad för att jag äntligen hade berättat för dem? Det var oändligt många tankar som härjade i hjärnan min medan jag väntade på pappa, skulle jag klara det här?

Varför skulle just jag behöva gå igenom allt det här? Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte. Jag vill vara frisk, men jag vill inte bli frisk. Varje dag för mig var en kamp nu, ingenting gick längre. Jag kunde aldrig komma på varför just jag skulle bli drabbad av allt dåligt som fanns i hela världen? Hade jag verkligen gjort så mycket ont mot andra, så det var min tur att få tillbaka nu?

All denna väntan gjorde mig bara ännu sämre, jag låg och skakade på golvet i mitt rum och bara kände ett enormt sug efter att göra illa mig själv igen, jag försökte kämpa emot så mycket jag bara kunde men till slut gick det inte längre, jag var för svag. Precis när jag var på väg in i badrummet hörde jag hur någon tryckte ner handtaget på ytterdörren, jag förstod då att det måste vara pappa. Jag släppte alla onda tankar och bara sprang till dörren och kramade om honom. Just i den stunden kände jag mig starkare än någonsin, men så fort pappa släppte taget om mig höll jag på att falla till golvet, mina ben vägrade bära upp mig, de ville bara inte. Det var nog någon gång då som jag förstod att jag inte var frisk, att jag faktiskt var ätstörd och hade andra psykiska problem.

På väg in till sjukhuset satt jag och skakade med tårarna rinnande nerför mina bleka kinder. Jag hade inte en aning om vad som väntade mig innan för de maffiga sjukhusdörrarna. Skulle jag snart få komma ut därifrån igen eller skulle jag behöva stanna kvar där, kanske för evigt? Jag visste ingenting. Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär långt, jag skulle ju bara gå ner några kilo, inte fastna i träsket förallid. Nu var mitt liv över på riktigt, tänkte jag medan vi gick in genom de stora dörrarna.

När vi satt där i väntrummet kändes det som att alla stirrade på mig och min feta kropp, jag ville bara springa
därifrån men jag visste att jag inte skulle kunna göra det. Min kropp skulle inte orka springa. Jag vill vara frisk, men hur ska det kunna gå om jag inte får träna bort allt det tjocka på min kropp, var det enda jag kunde tänka på. Efter ett tag i väntrummet fick jag och pappa komma fram och anmäla mig och berätta varför jag var där. Egentligen förstod jag inte varför jag var där, eftersom en stor del av mig fortfarande såg mig själv som frisk. När damen bakom disken frågade igen fick hon som svar; Jag vet inte, jag mår ju bra, varför är jag här pappa? Det slutade med att han fick berätta varför och strax därpå fick vi ett rum och träffa läkare som pratade med mig och ställde frågor som de bara fick korta svar på, sen var det dags för provtagning. Det var då jag höll på att dö av smärta eftersom min hud nu var väldigt tunn och skör.

Jag satt och var förskräckt hela tiden över vad proverna skulle visa, skulle pappa bli arg nu? Skulle mamma och pappa bli arga på mig för att jag har ljugit ännu mer för dem när jag hade lovat för länge sen att berätta hur jag mår? Jag hoppades på att de skulle förstå varför jag inte hade berättat, men det kunde jag inte veta förrän vi pratade om det med mamma hemma efter sjukhusbesöket. Om jag alls skulle få lämna sjukhusets salar den dagen. Det visste jag inte heller. Efter vad som kändes som flera timmar kom läkaren tillbaka in med provsvaren i hans hand och berättade till min och pappas förvåning att det inte var så illa som de hade trott, jag hade en mindre uttorkning och en viss undervikt, men det var mycket bättre än vad de trodde så nu kunde vi äntligen åka hem igen. Väl hemma igen satt mamma som nålar på köksstolen och bara väntade på att vi skulle komma hem. När jag hade gått in genom dörren kom mamma och kramade om mig hårt och bara grät. Det var nog första gången jag hade sett henne så ledsen, och det gjorde så ont inombords att det var jag som hade orsakat mina föräldrar denna smärta och oro. Varför var jag så egoistisk, hur kunde jag vara det?

/Amanda♥

Nu är det dags för sista lektionen och dags att göra klart novellen. Jag tycker att det har gått väldigt bra med skrivandet, det enda som har gått lite sämre är att komma på hur jag ska skriva ner allt. Jag är livrädd för att inte hinna klart med allt till nästa lektion då det är dags för redovisning. Jag vet fortfarande inte hur jag ska redovisa, men om jag får bestämma själv så vill jag läsa upp det som kommer stå på baksidan av "boken". Jag är nervös men ändå förväntansfull över hur det kommer bli när min novell är helt klar. Jag har fått bra feedback på mitt arbete vilket känns väldigt lugnande i alla fall.

Jag har försökt arbeta med det här så mycket jag bara kan för att få det så bra som möjligt. Jag älskar att skriva och blev jätteglad när vi fick uppgiften, jag kände verkligen att det här kommer gå superbra, och det verkar det göra också.

Jag har försökt göra det som i olika scener. Jag började med att skriva inledningen, vilket är om när jag föddes och vad som hände då, sen fortsatte jag med att skriva om hur det var när jag skulle börja 1 klass i en helt ny skola, och sen har det fortsatt så. Jag berättar om hur det var när jag mådde som sämst och hur det först rasade nedåt och sen började det sakta men säkert gå uppåt igen, för att precis efter flytten ramla rakt ner i ett svart hål igen.

Jag känner mig väldigt nöjd än så länge och jag hoppas det håller i sig resten av arbetet också.

När jag var ute och fotade så riktade jag in mig på lite mörkare bilder för att få in känslan i hur jag hade det då och hur jag kände mig. Jag kände mig väldigt deprimerad och hade mycket ångest och panikångest över allting. Ingenting jag gjorde var nog bra kände jag. Jag blev aldrig nöjd med någonting, speciellt inte mig själv. Det är den känslan jag ville ha fram.

Anton tog bilder på mig bakifrån när jag stod en bit fram, sen tog jag bilder på bilar, gatuadresskyltar och lite annat. Jag valde att redigera alla bilder till svartvitt för att få fram den mörka känslan i allting, jag hoppas att det gick hela vägen fram.

     

/Amanda♥

Under den tiden jag var hemma i Stockholm fick jag veta mer om hur det var när jag inte mådde bra som liten.
Jag var även ute och tog foton till novellen, det var dystra bilder som skulle föreställa hur jag mådde och hade det för ett par år sen.



   

/ Amanda ♥

Jag kände mig så maktlös, jag hade ingen makt över någonting, det enda jag kunde ha makt och kontroll över var mitt matintag och hur jag gjorde illa mig själv. Det var det enda jag kunde kontrollera. Jag kände verkligen att jag behövde någonting som bara jag kunde bestämma över. Det fanns inget som längre kunde hålla mig vid liv, om jag inte torterade mig på det här sättet, inte ens min familj. Tankarna flödade som aldrig förr i huvudet mitt. Det kändes som att det växte för varje sekund, det skulle kunna sprängas när som helst, jag var på bristningsgränsen. Mitt liv var en enda röra just nu och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle fortsätta leva eller faktiskt fortsätta på andra sidan. Jag var förtvivlad varje dag för alla bråk som var. Var det verkligen värt att leva om allt jag får ta emot är bråk? Jag var förvirrad och förkrossad. Jag låg fortfarande och vred mig i sängen, vad skulle jag ta mig till?

”Om jag inte finns kvar imorgon, så vill jag att ni ska veta att jag älskar er med än allt annat. Jag gjorde inte det här på grund av er, det har bara med mig att göra…” började jag på en självmordslapp till mina föräldrar. Jag hann inte längre innan ångesten satte igång. Jag kände hur hjärtat var på väg ut ur kroppen och bort i tomma intet. Jag kände och hörde hur mina andetag blev snabbare och ytliga. Det kom ett obehag över det hela, som att jag var på väg in i dimman. Snart var mitt liv över, tänkte jag. Samtidigt som jag hyperventilerade började jag rota runt i medicinskåpet efter mina tabletter, men när jag inte hittade dem föll jag ihop som en hösäck på golvet och bara skakade av smärta, rädsla och kramper. Medan jag låg där skrek jag av denna olidliga smärta som höll till inom mitt hjärta. Det enda jag kunde känna nu, var smärta.

/ Amanda ♥

Bilder? Vad ska jag ha för bilder som kan passa till mitt arbete, mån tro? Jag vill ha starka bilder, bilder som verkligen förmedlar min och mina föräldrars historia om mig. Det jag har gått igenom och faktiskt fortfarande går igenom handlar inte bara om mig, det berör och handlar indirekt om mina föräldrar också.

Jag har tänkt en del på vad jag vill ha för bilder på dem och på mig.

Jag vill ha svartvita bilder på sånt som har hänt och färbilder på det som händer nu. Jag tänker att det kan bli som en bra kontrast till då och nu. Svartvitt för mig står för förr i tiden medan färg står för nuet. Min mamma och pappa är två stycken underbara människor och framförallt är de världens bästa föräldrar som alltid ställer upp för sina barn.

Mina föräldrar är min räddning i många stunder så när det kommer till att ta bilder av dem så blir jag lite fundersam. Hur ska jag möjligtvis kunna ta rättvisa bilder som verkligen visar dem och hur fantastiska de är? Jag har en bild i huvudet på hur jag skulle vilja att de såg ut, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det till verklihet.

Jag vill ha bilder på dem ute i naturen, jag skulle vilja arrangera bilder där mina föräldrar går bredvid varandra och en av dem kör en lite gammeldags barnvagn framför sig. Det är just en sån fin bild jag inte tror är möjlig att få, men jag önskar så himla mycket att det skulle gå. Jag vill ha så vackra bilder som möjligt till mitt slutarbete.

Jag älskar att fota, men blir så ledsen när jag känner att det kanske inte kommer gå att ordna just de bilderna jag vill ha, men jag har inte tid med att grotta ner mig i problme som uppstår, jag måste hitta vägar runt problemen istället.

Man får känna sig ledsen och nere, det är en bra egenskap att bära, men man måste också hitta vägar för att komma upp igen.

Stay Strong!

/ Amanda ♥