Jag kände mig så maktlös, jag hade ingen makt över någonting, det enda jag kunde ha makt och kontroll över var mitt matintag och hur jag gjorde illa mig själv. Det var det enda jag kunde kontrollera. Jag kände verkligen att jag behövde någonting som bara jag kunde bestämma över. Det fanns inget som längre kunde hålla mig vid liv, om jag inte torterade mig på det här sättet, inte ens min familj. Tankarna flödade som aldrig förr i huvudet mitt. Det kändes som att det växte för varje sekund, det skulle kunna sprängas när som helst, jag var på bristningsgränsen. Mitt liv var en enda röra just nu och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle fortsätta leva eller faktiskt fortsätta på andra sidan. Jag var förtvivlad varje dag för alla bråk som var. Var det verkligen värt att leva om allt jag får ta emot är bråk? Jag var förvirrad och förkrossad. Jag låg fortfarande och vred mig i sängen, vad skulle jag ta mig till?

”Om jag inte finns kvar imorgon, så vill jag att ni ska veta att jag älskar er med än allt annat. Jag gjorde inte det här på grund av er, det har bara med mig att göra…” började jag på en självmordslapp till mina föräldrar. Jag hann inte längre innan ångesten satte igång. Jag kände hur hjärtat var på väg ut ur kroppen och bort i tomma intet. Jag kände och hörde hur mina andetag blev snabbare och ytliga. Det kom ett obehag över det hela, som att jag var på väg in i dimman. Snart var mitt liv över, tänkte jag. Samtidigt som jag hyperventilerade började jag rota runt i medicinskåpet efter mina tabletter, men när jag inte hittade dem föll jag ihop som en hösäck på golvet och bara skakade av smärta, rädsla och kramper. Medan jag låg där skrek jag av denna olidliga smärta som höll till inom mitt hjärta. Det enda jag kunde känna nu, var smärta.

/ Amanda ♥