Nu var det verkligen dags att börja tänka på andra än mig, intalade jag alltid mig själv. Egentligen var det, det enda jag gjorde, att tänka på andra, men plågade alltid mig själv i högsta grad. Varför var jag så dum mot alla som bara ville mitt bästa? Om jag bara hade slagit bort alla tankar jag har haft så hade ingenting av det här hänt. Det gick inte en sekund utan att jag ville spy, skära mig själv eller ta livet av mig. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till det liv jag egentligen ville leva.

Jag saknade min familj, mina gamla vänner och mitt eget liv. Jag ville vara fri och få göra allt det jag ville göra, som att dansa. Ibland kunde jag tänka tillbaka på de danslektionerna som jag gav allt, och mitt i allt svimmade. Av någon anledning var det dem bästa träningarna, just för att min kropp la av lite mer än den brukade. Hur kunde jag gilla att svimma och få slut på ork? Var det jag som tyckte om det, eller den lilla djävulen på min axel som älskade det? Det hade gått så långt att jag inte längre kunde skilja på oss.

När jag tänkte tillbaka på när allt började så kunde jag inte se några direkta mönster till alla mina problem, mer än att det hade blivit vinter och mörkt ute. Om det var det, varför höll det fortfarande i sig? Varför hade jag inte blivit frisk än då? Har jag hamnat i detta djupa träsk för allt som hade hänt i låg- och mellanstadiet, eller var det bara gud som ville jävlas med mig? Vad det än var så stod jag inte ut med att känslan av att vilja spy varje gång jag såg mig själv längre. Jag önskade att jag var mer värd än så, men det verkade inte som det. Varje gång jag tänkte att, nu ska jag bli frisk, så fick jag en sådan ångest att jag bokstavligen trodde jag skulle dö av smärta. Jag var uppenbarligen inte redo än. Jag ville så gärna, men inte den som satt på min axel. Jag ville prata med mamma och pappa om allt, men hur berättar man för någon, speciellt ens föräldrar, att man tror att det är någon som har tagit kontrollen över en själv?

En kväll när jag satt där i fönstret mitt, på den isande fönsterbrädan med fötterna utanför i det fria tycktes jag mig se en skugga som var på väg rakt emot mig i rasande takt. Jag blev så rädd och orolig när jag knappt kände mitt hjärta längre. Jag kunde känna hur det saktade ner, nästan som att det gjorde sig redo för att ta mig över till andra sidan. Det var där, när jag satt på fönsterbrädan och höll på att dö, som jag kände att, nu måste jag få hjälp. Jag sprang upp till mammas och pappas sovrum och försökte väcka dem, men det var bara mamma som vaknade. När vi var på väg ner för trappan från övre plan vek sig mina ben så jag ramlade ner de sista stegen. Det var nog då som mamma förstod att det verkligen var illa för min hälsa. Vi satt uppe och pratade igenom allt som hade hänt mig, varför och hur vi skulle gå till väga för att jag skulle bli frisk igen. Det blev en lång natt med prat, tårar och kramar. Jag var så glad att både mamma och pappa fanns där för mig i alla lägen, till och med mitt i natten. Det betydde mer än något annat i världen för mig. Dagarna passerade och nu visste även pappa om vad jag och mamma pratade om den natten, han blev väldigt lycklig för att jag äntligen hade berättat allt. Det var många långa och jobbiga dagar jag hade framför mig med BUP-besök, utskrivning av olika mediciner och anmälan till Stockholms Center för Ätstörningar. Efter mötet på BUP var det många sår som revs upp, jag blödde inombords och kunde till slut inte hålla tillbaka tårarna.

Jag fick tre olika mediciner utskrivna efter det samtalet, när vi kom hem var det dags för den första. Det tog emot något enorm att sätta tabletten i munnen och sedan svälja, men gjorde det i hopp om att bli lite bättre. Varje gång jag tog min medicin fick jag tanken om att jag blev bättre hela tiden, vilket ­resulterade i att jag en kväll slutade med tabletterna. Jag var fortfarande för feg och svag för att bli frisk igen. Jag ville inte bli frisk längre, det var för tungt. Jag såg dem varje gång jag gick in i badrummet, men ignorerade dem lika starkt varje gång. För varje dag jag inte tog medicinen sov jag mindre, mådde sämre och ville skada mig ännu mer än tidigare. Jag övervägde några gånger att fortsätta med alla dessa tabletter några gånger, men såg aldrig riktigt vitsen med det. Vad var meningen att ta någonting som slutade hjälpa efter bara två veckor?

Jag pratade med pappa om det och bestämde att jag skulle försöka få byta till en som passade mig bättre än atarax. Mamma ringde BUP nästa dag och bad om en ny medicin för mig eftersom den jag hade nu bara gjorde mig sämre. Jag fick byta medicin, flera gånger om innan jag kände att det var nog. Jag kommer aldrig att bli frisk med medicin som drar mig längre ifrån mitt mål. Jag tänkte mycket på min omgivning och hur jag hade fått dem att må genom att skada mig själv så brutalt. Jag visste att min familj och närmaste släkt hade tagit det väldigt hårt när det kom fram, även om de inte pratade direkt med mig om det. Jag förstod att de inte ville göra det, i rädsla för att göra allt värre för mig.  

Jag kom ihåg en dag extra mycket, den dagen allt började reda ut sig, med ätstörningen, ångest, depression och självskadebeteende. Det var den dagen jag kom in på Stockholms Center för Ätstörningar. I samma veva som jag fick träffa mina behandlare kände jag på mig att det här skulle gå vägen. Nu kanske jag äntligen fick börja med allt jag ville och älskade igen. Äta, dansa, flytta, men framför allt leva igen. Jag längtade så efter att få börja min behandling, det här var vägen för tillfrisknad. Jag hade förstått att en ätstörd person aldrig kunde bli helt frisk, men jag ville komma till den punkten att jag kunde äta vad jag ville med så lite ångest som möjligt. Jag visste redan från det att jag steg in genom de tunga bruna dörrarna på kliniken att det här inte skulle bli en lätt resa. Jag var inställd på mycket bråk, skrik och gråt. Jag var på besök en gång i veckan för att följa hur det gick, varje gång jag skulle ställa mig på deras sjukhusliknade våg fick jag en gigantisk klump i magen som inte försvann på flera dagar efteråt.

Jag fuskade ofta med måltiderna och kom med ursäkter som att jag var för trött för att äta eller helt enkelt inte ville äta. Jag gjorde ändå mitt bästa hela tiden, med allting. Att hålla humöret uppe, äta de sex gångerna om dagen jag skulle och gå på mina möten och prata. Ändå var det riktigt svårt, men jag hade flytten till Luleå i bakhuvudet hela tiden. Jag visste att om jag inte bevisade att jag kunde bättra mig nu, skulle jag vara fast i Stockholm de kommande tre åren också, och det var något jag absolut inte ville.  Jag kämpade mer och mer för varje dag som passerade. Jag både såg och kände hur min mage och mina låt växte hela tiden.

”Jag vill inte gå upp mer i vikt nu, jag är nog frisk för att leva ett värdigt liv nu, snälla, kan det inte räcka nu?”, bad jag till högre makter varje kväll innan jag gick och la mig. Jag ville vara frisk, men jag ville inte bli frisk. Det var en oändligt lång väg jag hade börjat vandra, ett steg fram och två steg bak brukade jag få höra av de flesta runt om mig, och det var väl så jag var tvungen att tänka för att inte sätta för stor press på mig själv.

Dagarna gick och årstiderna passerade, vi var redan inne på juni månad och då kom det tunga beskedet. Jag var i så dåligt skick att mamma skulle behöva sjukskriva sig på heltid för vård av allvarligt sjukt barn. Det sved till i hjärtat mitt när min behandlare sa det, det var det värsta, men ändå det bästa som hade hänt under hela min sjuka period. Jag blev successivt bättre med extra hjälp av mamma nu under de två månaderna hon var hemma med mig och den sista biten tack vare pappas enorma hjälp. Både jag och mina föräldrar såg en klar förbättring i mitt beteende och mina vanor. Jag hade gått från att vara veckor ifrån döden till att få leva mitt liv igen, som det var innan jag blev sjuk.

När sommaren började gå mot sitt slut och antagningsbeskeden från gymnasiet började trilla in stod den största frågan fortfarande kvar, skulle jag få flytta eller inte? Jag hoppades så mycket att jag blev nojig. Jag tjatade konstant utan ett riktigt svar, det enda jag fick höra var; vi får se hur det blir efter du har fått antagningsbeskeden. Jag väntade otåligt på att de skulle höra av sig, och en vacker dag kom det. Du har blivit antagen till NTI-gymnasiet Luleå. Det var alltså sant, jag hade kommit in på mitt förstahandsval, 92 mil ifrån min hemstad. När jag hade hoppat och skrikit av lycka kom jag tillbaka till verkligheten igen, jag hade inte ens fått klartecken av mina föräldrar att flytta, så vad hade jag att vara glad över egentligen? Jag sprang ut till mamma som låg på verandan och jobbade på brännan. Jag skrek ut att jag hade blivit antagen till Luleå och frågade än en gång om jag fick börja. Då insåg hon allvaret i det hela och att vi nu var tvungna att börja leta efter en bostad till mig, vilket var lättare sagt än gjort. Allting var för dyrt och vi hade inte råd. När en kompis mamma fick nys om att jag sökte någonstans att bo erbjöd hon sig att jag fick bo hos dem till jag hittade något eget.

Mamma och pappa pratade ihop sig och kom sedan med det glädjande beskedet om att de tyckte det var okej att jag flyttade. En än gång hoppade och skuttade jag av lycka och kunde inte sluta le. Det första jag gjorde efter det var att ringa Anton, som blev lika lycklig som jag av det beskedet. Jag började packa mina saker på en gång eftersom att det bara var två veckor kvar innan flytten skulle äga rum. Om två veckor skulle jag sitta ensam på ett tåg tuffandes genom landet och nästan 100 mil ifrån min trygghet.  Jag planerade och organiserade så mycket jag bara kunde, jag köpte nya skolsaker och nya kläder inför flytten och den stora dagen. Luleå var det enda jag pratade om nu och jag gissade på att de flesta runt om mig var ganska trött på att höra mitt tjat om att flytta, men jag kunde inte bry mig mindre, för det här var något jag hade kämpat för så länge nu. När dagen med stort D äntligen kom var jag så uppspelt att jag höll på att glömma halva packningen i hallen. Jag sprang runt i hela huset och sa hejdå till mitt rum och huset i sig. Väl på tåget gick allting så otroligt långsamt, jag ville ju komma iväg på en gång, men samtidigt stanna kvar för alltid i Stockholm. Efter en lång väntan på perrongen rullade tåget sakta därifrån och jag stack ut huvudet genom det lilla fönstret för att vinka till min familj som stod kvar där och såg efter mig.

Det var nu mitt äventyr skulle börja på riktigt.


/Amanda♥