Dagen efter var jag mör i hela kroppen och det enda jag ville göra var att sova. Jag hörde mina föräldrar prata utanför mitt rum om mig. Jag hörde på deras röster att de var rädda och oroliga för hur jag mådde och hur jag skulle klara mig igenom allt som pågick just nu. De tyckte inte att det var rättvist att jag skulle behöva gå igenom ännu mer än jag redan hade gjort. Jag visste att det var dags att berätta för dem vad som pågick, men hur skulle jag göra det. Precis när jag skulle stiga upp ur sängen kände jag hur mitt hjärta började rusa igen och jag föll ihop på sängen igen. Istället för att gå till skolan drog jag täcket över huvudet och grät av förtvivlan och rädsla för att jag inte skulle få leva länge nog för att hinna berätta för mamma och pappa.

I ren desperation skickade jag iväg ett sms till mamma där jag berättade precis allt. Allt ifrån mina självmordstankar till att jag inte hade ätit på flera dagar. Väntan på att hon skulle svara kändes som evigheternas evighet, men tillslut kom det ändå. Det blev värre än vad jag trodde det skulle bli. Hon sa att hon hade ringt pappa som var på väg hem för att hämta mig så vi kunde åka in till akutmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När jag såg hennes sms blev jag livrädd för vad som väntade mig när pappa skulle komma hem. Kommer han vara arg på mig, eller bara glad för att jag äntligen hade berättat för dem? Det var oändligt många tankar som härjade i hjärnan min medan jag väntade på pappa, skulle jag klara det här?

Varför skulle just jag behöva gå igenom allt det här? Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte. Jag vill vara frisk, men jag vill inte bli frisk. Varje dag för mig var en kamp nu, ingenting gick längre. Jag kunde aldrig komma på varför just jag skulle bli drabbad av allt dåligt som fanns i hela världen? Hade jag verkligen gjort så mycket ont mot andra, så det var min tur att få tillbaka nu?

All denna väntan gjorde mig bara ännu sämre, jag låg och skakade på golvet i mitt rum och bara kände ett enormt sug efter att göra illa mig själv igen, jag försökte kämpa emot så mycket jag bara kunde men till slut gick det inte längre, jag var för svag. Precis när jag var på väg in i badrummet hörde jag hur någon tryckte ner handtaget på ytterdörren, jag förstod då att det måste vara pappa. Jag släppte alla onda tankar och bara sprang till dörren och kramade om honom. Just i den stunden kände jag mig starkare än någonsin, men så fort pappa släppte taget om mig höll jag på att falla till golvet, mina ben vägrade bära upp mig, de ville bara inte. Det var nog någon gång då som jag förstod att jag inte var frisk, att jag faktiskt var ätstörd och hade andra psykiska problem.

På väg in till sjukhuset satt jag och skakade med tårarna rinnande nerför mina bleka kinder. Jag hade inte en aning om vad som väntade mig innan för de maffiga sjukhusdörrarna. Skulle jag snart få komma ut därifrån igen eller skulle jag behöva stanna kvar där, kanske för evigt? Jag visste ingenting. Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär långt, jag skulle ju bara gå ner några kilo, inte fastna i träsket förallid. Nu var mitt liv över på riktigt, tänkte jag medan vi gick in genom de stora dörrarna.

När vi satt där i väntrummet kändes det som att alla stirrade på mig och min feta kropp, jag ville bara springa
därifrån men jag visste att jag inte skulle kunna göra det. Min kropp skulle inte orka springa. Jag vill vara frisk, men hur ska det kunna gå om jag inte får träna bort allt det tjocka på min kropp, var det enda jag kunde tänka på. Efter ett tag i väntrummet fick jag och pappa komma fram och anmäla mig och berätta varför jag var där. Egentligen förstod jag inte varför jag var där, eftersom en stor del av mig fortfarande såg mig själv som frisk. När damen bakom disken frågade igen fick hon som svar; Jag vet inte, jag mår ju bra, varför är jag här pappa? Det slutade med att han fick berätta varför och strax därpå fick vi ett rum och träffa läkare som pratade med mig och ställde frågor som de bara fick korta svar på, sen var det dags för provtagning. Det var då jag höll på att dö av smärta eftersom min hud nu var väldigt tunn och skör.

Jag satt och var förskräckt hela tiden över vad proverna skulle visa, skulle pappa bli arg nu? Skulle mamma och pappa bli arga på mig för att jag har ljugit ännu mer för dem när jag hade lovat för länge sen att berätta hur jag mår? Jag hoppades på att de skulle förstå varför jag inte hade berättat, men det kunde jag inte veta förrän vi pratade om det med mamma hemma efter sjukhusbesöket. Om jag alls skulle få lämna sjukhusets salar den dagen. Det visste jag inte heller. Efter vad som kändes som flera timmar kom läkaren tillbaka in med provsvaren i hans hand och berättade till min och pappas förvåning att det inte var så illa som de hade trott, jag hade en mindre uttorkning och en viss undervikt, men det var mycket bättre än vad de trodde så nu kunde vi äntligen åka hem igen. Väl hemma igen satt mamma som nålar på köksstolen och bara väntade på att vi skulle komma hem. När jag hade gått in genom dörren kom mamma och kramade om mig hårt och bara grät. Det var nog första gången jag hade sett henne så ledsen, och det gjorde så ont inombords att det var jag som hade orsakat mina föräldrar denna smärta och oro. Varför var jag så egoistisk, hur kunde jag vara det?

/Amanda♥