Det var inte planerat att jag skulle gå i Kunskapsskolan i Spånga, jag skulle egentligen gå i Kista och bo hos min under veckorna. Efter mina första tre dagar i Kista ringde mamma och berättade den glädjande nyheten att jag hade fått förtur i Spånga, då bytte jag skola igen och började på riktigt på måndagen. Jag var rädd men samtidigt väldigt lycklig för att äntligen få börja om på ny kula.  Jag var livrädd för att behöva gå genom hela livet med en klump i magen och inga kompisar. Det här var min andra chans att göra allting bra igen, för min egen skull. När jag kom dit var allting som taget ur min fantasi Jag fick kompisar på en gång, genom dem som jag redan kände. Vi var jättemånga som var med varandra, jag tyckte verkligen om dem, och de tyckte om mig, på riktigt. Det var en känsla jag aldrig fått känna på förut, inte på riktigt.  Varje dag då jag kom hem hade jag ett rakt igenom ärligt leende på läpparna, jag tycke att dagarna var för korta för att hinna med allt jag nu ville göra.


Det var fortfarande någonting inom mig som sa att det var för bra för att kunna vara sant, att det bara var en dröm jag levde i. Jag försökte så gott jag kunde trycka ut tankarna och fokusera på annat, sådant som gjorde mig glad och lycklig. Mina föräldrar märkte nu en stor skillnad på mig, en stor förbättring. De var väldigt glad att det till slut hade kommit fram hur illa jag for i skolan, det enda de önskade var att jag hade berättat det tidigare. Då hade de inte låtit mig gå tillbaka till skolan. Mina föräldrar gjorde verkligen allt för mig, det hade de bevisat gång på gång. Det var bara jag som var rädd för att ta emot hjälp, jag vågade inte tro på att det skulle kunna bli bättre för att någon annan än jag och de som utsatte mig visste om vad som hände. Jag var besviken på mig själv för att jag inte hade litat på det mina föräldrar sa till mig, att jag alltid kan, och ska komma till dem om det är någonting. Mamma och pappa frågade ofta hur det gick i skolan och hur jag mådde. När jag svarade att jag mådde bra och att det gick bra i skolan så menade jag det, för en gångs skull. Jag visste att jag inte behövde ljuga längre, jag kunde säga som det var om allt, förutom en sak. Att jag inte ville äta längre. Jag blev illamående av att äta, bara av att känna lukten, Sakta men säkert slutade jag äta, jag undvek frukosten så gott jag kunde, istället tog jag ett knäckebröd jag gjorde smulor av det och strödde ut över bordet så mamma och pappa skulle tro att jag hade ätit. I skolan satt jag och pluggade istället för att gå och äta lunch och till middag åt jag efter min familj, så jag kunde slänga det lilla jag hade på talriken. Mitt liv hade blivit en lögn igen.   Jag ställde mig ofta framför spegeln och studerade min överfeta kropp. Jag visste att jag behövde gå ner i vikt för att jag var tvungen att vara smal för att vara värd någonting. 

/ Amanda ♥