Sakta men säkert drev jag bort från mitt stora kompisgäng och började vara med en annan tjej. Då blev jag väldigt avskärmad från omvärlden. Det var bara hon och jag, det var en av de sakerna som bidrog till att jag började må sämre igen. Jag kände mig osäker på mig själv och alla andra. Jag kände mig till och med paranoid i slutet av 7an. Jag åt knappt någonting längre, jag körde slut på mig själv med promenader och dans på tävlingsnivå. Jag hade alltid en röst i bakhuvudet att det inte är nog än, jag måste fortsätta kämpa, jag har snart nått mitt mål. Mina dagar i skolan var inte lika lyckliga längre, inte ärligt i alla fall. Jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningarna jag skapade själv. Min ork var som bortblåst, mitt glada humör fanns inte på världskartan längre. Jag hade till och med svårt att sova om nätterna numer. jag låg uppe till klockan 6 varje morgon och bara vred och vände på mig i sängen. Mitt liv var än en gång en plåga att leva, en tyst plåga. Jag gjorde så gott jag kunde för att rätta till allting ännu en gång, men det ville inte gå. När jag var på väg upp igen så började bråken mellan mig och Carolina bli fler och hon tyckte det var mitt fel att hon inte ville äta, bara för att jag inte gjorde det. Hon la över all skuld på mig. Mamma och pappa märkte att jag var lessen ofta så de frågade vad det var som hände, om jag ville prata med dem. det ville jag gärna göra. Mamma berättade för mig om hur det var när jag var liten bebis och inte mådde bra, för det hade jag undrat över en längre tid.

”Nu när det är så länge sen minns jag bara fragment av händelserna, men oron över att du kunde dö ifrån oss och känslan kommer för alltid att finnas kvar inom oss. Vi blev inlagda på intensiven ett dygn där du hade dygnet-runt-bevakning. Jag satt hos dig alla mina vakna timmar, långt in på natten, men behövde få sova lite ibland. Tyvärr, fick jag inte sova hos dig utan hade ett eget rum ganska långt ifrån. Minns att jag var rädd för att somna utifall att du behövde mig. Du var så svag och orkade inte suga på mitt bröst. För att få mat i dig fick jag pumpa ut mjölk med en apparat och du matades med sond. Efter ett dygn var den värsta perioden över, så vi flyttades över till isoleringsavdelning i en vecka. De misstänkte att du hade fått något virus, men visste inte vilket. De testade mot tre, men inget av dem var det. Det var hemskt instängt att måsta vara på sjukhuset. Det är som att tiden står stilla. Minns att jag bröt ihop efter några dagar och när pappa, Tess och Andreas var på besök störtade jag ut och åkte hem till Kista några timmar. Behövde det för min skull. För att orka finnas för dig.

Vilken lycka när de efter en vecka friskförklarade dig! Du hade hunnit få ta så många prover, andas syrgas, bli sondmatad för att sedan börja orka amma igen.

Vi har nog sedan den dagen verkligen varit tacksamma för varje dag vi har på jorden. Småsaker brydde vi oss inte om, det viktiga var att du hade överlevt och att vi fick fortsätta vara i vår underbara familj igen. Du har alltid fått stora friheter, vi har glatt oss åt varje framsteg du gjort och fått se dig växa upp till en fantastisk människa. Fortsätt vara envis, livsglad och nyfiken. Utan de egenskaperna tror jag inte du hade överlevt din första svåra tid. Du har en egen inre styrka som ingen annan kan eller får ta ifrån dig”, svarade hon. Det svararet betydde väldigt mycket för mig, det fick mig att vilja fortsätta kämpa emot min matvägran och bråken mellan mig och min bästa vän. Det var inte värt att förlora henne över några meningslösa bråk. Jag smsade och ringde till henne några gånger under kvällen men fick alltid samma svar.

”Numret går tyvärr inte att nå för tillfället, var vänlig försök igen lite senare.”

Det var så hela kvällen och halva natten. Jag kunde inte förmå mig att sova då jag visste att vi var ovänner och att jag kanske skulle förlora henne som vän om bråken inte löstes snabbt. Jag gick in till mamma och pappa för att se om de var vakna, men det var de inte, vilket är förståligt när klockan var 02:26 på natten. Det enda jag behövde då var en kram av dem, jag har aldrig behövt mina föräldrar så mycket som jag behövde dem då. De var de enda jag litade på nu, jag kände inte förtroende för någon annan än min familj längre, det var inte en så kul känsla. När jag låg där ensam i min stora säng kände jag en enorm saknad, saknad av att ha någon som ligger och håller om mig, inte säger någonting utan bara kan vara där hos mig. Mitt i allt saknande kände jag hur det började krypa under skinnet, som att tusen myror hade världskrig under mitt skinn. Det kröp och jag fick svårare och svårare att andas. Jag tog mig sakta men säkert upp ur den stora sängen och bort till fönstret för att få frisk luft, jag hoppades att det skulle hjälpa. Medan jag satt där på fönsterkarmen och andades in den iskalla luften som kom utifrån den sena, bäcksvarta natten. Jag satt där och hyperventilerade minut efter minut och bara önskade att det snart skulle gå över. Jag slog mig själv några gånger på benen och bara skakade för att jag var så kall. När jag satt där for tankarna i huvudet, jag tänkte på allt jag hade varit med om och fortfarande tvingas gå igenom.

”Jag var ju så lycklig, jag hade ju börjat tycka om livet igen, jag skulle nästan kunna säga att jag älskade livet, och nu skulle allt förstöras igen. Jag vill ha hjälp, av mamma och pappa. Jag vill och behöver ha dem hos mig, men jag vågar inte väcka dem.”

När jag hade suttit i fönstret och dinglat med benen fram och tillbaka bestämde jag mig för att lägga mig i sängen för att försöka sova lite grann. Jag låg där, timme efter timme och försökte slappna av, men det gick verkligen inte. Paniken växte inom mig och jag visste inte längre hur jag skulle gå till väga för att lösa mina problem, men jag var inte redo att avsluta dem på snabbaste sätt heller. Jag hade gett mig den på att vinna denna kamp, för en gångs skull var det jag som skulle få vara vinnaren i mitt eget liv, ingen annan.

/ Amanda ♥