Nu var det verkligen dags att börja tänka på andra än mig, intalade jag alltid mig själv. Egentligen var det, det enda jag gjorde, att tänka på andra, men plågade alltid mig själv i högsta grad. Varför var jag så dum mot alla som bara ville mitt bästa? Om jag bara hade slagit bort alla tankar jag har haft så hade ingenting av det här hänt. Det gick inte en sekund utan att jag ville spy, skära mig själv eller ta livet av mig. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till det liv jag egentligen ville leva.

Jag saknade min familj, mina gamla vänner och mitt eget liv. Jag ville vara fri och få göra allt det jag ville göra, som att dansa. Ibland kunde jag tänka tillbaka på de danslektionerna som jag gav allt, och mitt i allt svimmade. Av någon anledning var det dem bästa träningarna, just för att min kropp la av lite mer än den brukade. Hur kunde jag gilla att svimma och få slut på ork? Var det jag som tyckte om det, eller den lilla djävulen på min axel som älskade det? Det hade gått så långt att jag inte längre kunde skilja på oss.

När jag tänkte tillbaka på när allt började så kunde jag inte se några direkta mönster till alla mina problem, mer än att det hade blivit vinter och mörkt ute. Om det var det, varför höll det fortfarande i sig? Varför hade jag inte blivit frisk än då? Har jag hamnat i detta djupa träsk för allt som hade hänt i låg- och mellanstadiet, eller var det bara gud som ville jävlas med mig? Vad det än var så stod jag inte ut med att känslan av att vilja spy varje gång jag såg mig själv längre. Jag önskade att jag var mer värd än så, men det verkade inte som det. Varje gång jag tänkte att, nu ska jag bli frisk, så fick jag en sådan ångest att jag bokstavligen trodde jag skulle dö av smärta. Jag var uppenbarligen inte redo än. Jag ville så gärna, men inte den som satt på min axel. Jag ville prata med mamma och pappa om allt, men hur berättar man för någon, speciellt ens föräldrar, att man tror att det är någon som har tagit kontrollen över en själv?

En kväll när jag satt där i fönstret mitt, på den isande fönsterbrädan med fötterna utanför i det fria tycktes jag mig se en skugga som var på väg rakt emot mig i rasande takt. Jag blev så rädd och orolig när jag knappt kände mitt hjärta längre. Jag kunde känna hur det saktade ner, nästan som att det gjorde sig redo för att ta mig över till andra sidan. Det var där, när jag satt på fönsterbrädan och höll på att dö, som jag kände att, nu måste jag få hjälp. Jag sprang upp till mammas och pappas sovrum och försökte väcka dem, men det var bara mamma som vaknade. När vi var på väg ner för trappan från övre plan vek sig mina ben så jag ramlade ner de sista stegen. Det var nog då som mamma förstod att det verkligen var illa för min hälsa. Vi satt uppe och pratade igenom allt som hade hänt mig, varför och hur vi skulle gå till väga för att jag skulle bli frisk igen. Det blev en lång natt med prat, tårar och kramar. Jag var så glad att både mamma och pappa fanns där för mig i alla lägen, till och med mitt i natten. Det betydde mer än något annat i världen för mig. Dagarna passerade och nu visste även pappa om vad jag och mamma pratade om den natten, han blev väldigt lycklig för att jag äntligen hade berättat allt. Det var många långa och jobbiga dagar jag hade framför mig med BUP-besök, utskrivning av olika mediciner och anmälan till Stockholms Center för Ätstörningar. Efter mötet på BUP var det många sår som revs upp, jag blödde inombords och kunde till slut inte hålla tillbaka tårarna.

Jag fick tre olika mediciner utskrivna efter det samtalet, när vi kom hem var det dags för den första. Det tog emot något enorm att sätta tabletten i munnen och sedan svälja, men gjorde det i hopp om att bli lite bättre. Varje gång jag tog min medicin fick jag tanken om att jag blev bättre hela tiden, vilket ­resulterade i att jag en kväll slutade med tabletterna. Jag var fortfarande för feg och svag för att bli frisk igen. Jag ville inte bli frisk längre, det var för tungt. Jag såg dem varje gång jag gick in i badrummet, men ignorerade dem lika starkt varje gång. För varje dag jag inte tog medicinen sov jag mindre, mådde sämre och ville skada mig ännu mer än tidigare. Jag övervägde några gånger att fortsätta med alla dessa tabletter några gånger, men såg aldrig riktigt vitsen med det. Vad var meningen att ta någonting som slutade hjälpa efter bara två veckor?

Jag pratade med pappa om det och bestämde att jag skulle försöka få byta till en som passade mig bättre än atarax. Mamma ringde BUP nästa dag och bad om en ny medicin för mig eftersom den jag hade nu bara gjorde mig sämre. Jag fick byta medicin, flera gånger om innan jag kände att det var nog. Jag kommer aldrig att bli frisk med medicin som drar mig längre ifrån mitt mål. Jag tänkte mycket på min omgivning och hur jag hade fått dem att må genom att skada mig själv så brutalt. Jag visste att min familj och närmaste släkt hade tagit det väldigt hårt när det kom fram, även om de inte pratade direkt med mig om det. Jag förstod att de inte ville göra det, i rädsla för att göra allt värre för mig.  

Jag kom ihåg en dag extra mycket, den dagen allt började reda ut sig, med ätstörningen, ångest, depression och självskadebeteende. Det var den dagen jag kom in på Stockholms Center för Ätstörningar. I samma veva som jag fick träffa mina behandlare kände jag på mig att det här skulle gå vägen. Nu kanske jag äntligen fick börja med allt jag ville och älskade igen. Äta, dansa, flytta, men framför allt leva igen. Jag längtade så efter att få börja min behandling, det här var vägen för tillfrisknad. Jag hade förstått att en ätstörd person aldrig kunde bli helt frisk, men jag ville komma till den punkten att jag kunde äta vad jag ville med så lite ångest som möjligt. Jag visste redan från det att jag steg in genom de tunga bruna dörrarna på kliniken att det här inte skulle bli en lätt resa. Jag var inställd på mycket bråk, skrik och gråt. Jag var på besök en gång i veckan för att följa hur det gick, varje gång jag skulle ställa mig på deras sjukhusliknade våg fick jag en gigantisk klump i magen som inte försvann på flera dagar efteråt.

Jag fuskade ofta med måltiderna och kom med ursäkter som att jag var för trött för att äta eller helt enkelt inte ville äta. Jag gjorde ändå mitt bästa hela tiden, med allting. Att hålla humöret uppe, äta de sex gångerna om dagen jag skulle och gå på mina möten och prata. Ändå var det riktigt svårt, men jag hade flytten till Luleå i bakhuvudet hela tiden. Jag visste att om jag inte bevisade att jag kunde bättra mig nu, skulle jag vara fast i Stockholm de kommande tre åren också, och det var något jag absolut inte ville.  Jag kämpade mer och mer för varje dag som passerade. Jag både såg och kände hur min mage och mina låt växte hela tiden.

”Jag vill inte gå upp mer i vikt nu, jag är nog frisk för att leva ett värdigt liv nu, snälla, kan det inte räcka nu?”, bad jag till högre makter varje kväll innan jag gick och la mig. Jag ville vara frisk, men jag ville inte bli frisk. Det var en oändligt lång väg jag hade börjat vandra, ett steg fram och två steg bak brukade jag få höra av de flesta runt om mig, och det var väl så jag var tvungen att tänka för att inte sätta för stor press på mig själv.

Dagarna gick och årstiderna passerade, vi var redan inne på juni månad och då kom det tunga beskedet. Jag var i så dåligt skick att mamma skulle behöva sjukskriva sig på heltid för vård av allvarligt sjukt barn. Det sved till i hjärtat mitt när min behandlare sa det, det var det värsta, men ändå det bästa som hade hänt under hela min sjuka period. Jag blev successivt bättre med extra hjälp av mamma nu under de två månaderna hon var hemma med mig och den sista biten tack vare pappas enorma hjälp. Både jag och mina föräldrar såg en klar förbättring i mitt beteende och mina vanor. Jag hade gått från att vara veckor ifrån döden till att få leva mitt liv igen, som det var innan jag blev sjuk.

När sommaren började gå mot sitt slut och antagningsbeskeden från gymnasiet började trilla in stod den största frågan fortfarande kvar, skulle jag få flytta eller inte? Jag hoppades så mycket att jag blev nojig. Jag tjatade konstant utan ett riktigt svar, det enda jag fick höra var; vi får se hur det blir efter du har fått antagningsbeskeden. Jag väntade otåligt på att de skulle höra av sig, och en vacker dag kom det. Du har blivit antagen till NTI-gymnasiet Luleå. Det var alltså sant, jag hade kommit in på mitt förstahandsval, 92 mil ifrån min hemstad. När jag hade hoppat och skrikit av lycka kom jag tillbaka till verkligheten igen, jag hade inte ens fått klartecken av mina föräldrar att flytta, så vad hade jag att vara glad över egentligen? Jag sprang ut till mamma som låg på verandan och jobbade på brännan. Jag skrek ut att jag hade blivit antagen till Luleå och frågade än en gång om jag fick börja. Då insåg hon allvaret i det hela och att vi nu var tvungna att börja leta efter en bostad till mig, vilket var lättare sagt än gjort. Allting var för dyrt och vi hade inte råd. När en kompis mamma fick nys om att jag sökte någonstans att bo erbjöd hon sig att jag fick bo hos dem till jag hittade något eget.

Mamma och pappa pratade ihop sig och kom sedan med det glädjande beskedet om att de tyckte det var okej att jag flyttade. En än gång hoppade och skuttade jag av lycka och kunde inte sluta le. Det första jag gjorde efter det var att ringa Anton, som blev lika lycklig som jag av det beskedet. Jag började packa mina saker på en gång eftersom att det bara var två veckor kvar innan flytten skulle äga rum. Om två veckor skulle jag sitta ensam på ett tåg tuffandes genom landet och nästan 100 mil ifrån min trygghet.  Jag planerade och organiserade så mycket jag bara kunde, jag köpte nya skolsaker och nya kläder inför flytten och den stora dagen. Luleå var det enda jag pratade om nu och jag gissade på att de flesta runt om mig var ganska trött på att höra mitt tjat om att flytta, men jag kunde inte bry mig mindre, för det här var något jag hade kämpat för så länge nu. När dagen med stort D äntligen kom var jag så uppspelt att jag höll på att glömma halva packningen i hallen. Jag sprang runt i hela huset och sa hejdå till mitt rum och huset i sig. Väl på tåget gick allting så otroligt långsamt, jag ville ju komma iväg på en gång, men samtidigt stanna kvar för alltid i Stockholm. Efter en lång väntan på perrongen rullade tåget sakta därifrån och jag stack ut huvudet genom det lilla fönstret för att vinka till min familj som stod kvar där och såg efter mig.

Det var nu mitt äventyr skulle börja på riktigt.


/Amanda♥

Dagen efter var jag mör i hela kroppen och det enda jag ville göra var att sova. Jag hörde mina föräldrar prata utanför mitt rum om mig. Jag hörde på deras röster att de var rädda och oroliga för hur jag mådde och hur jag skulle klara mig igenom allt som pågick just nu. De tyckte inte att det var rättvist att jag skulle behöva gå igenom ännu mer än jag redan hade gjort. Jag visste att det var dags att berätta för dem vad som pågick, men hur skulle jag göra det. Precis när jag skulle stiga upp ur sängen kände jag hur mitt hjärta började rusa igen och jag föll ihop på sängen igen. Istället för att gå till skolan drog jag täcket över huvudet och grät av förtvivlan och rädsla för att jag inte skulle få leva länge nog för att hinna berätta för mamma och pappa.

I ren desperation skickade jag iväg ett sms till mamma där jag berättade precis allt. Allt ifrån mina självmordstankar till att jag inte hade ätit på flera dagar. Väntan på att hon skulle svara kändes som evigheternas evighet, men tillslut kom det ändå. Det blev värre än vad jag trodde det skulle bli. Hon sa att hon hade ringt pappa som var på väg hem för att hämta mig så vi kunde åka in till akutmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När jag såg hennes sms blev jag livrädd för vad som väntade mig när pappa skulle komma hem. Kommer han vara arg på mig, eller bara glad för att jag äntligen hade berättat för dem? Det var oändligt många tankar som härjade i hjärnan min medan jag väntade på pappa, skulle jag klara det här?

Varför skulle just jag behöva gå igenom allt det här? Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte. Jag vill vara frisk, men jag vill inte bli frisk. Varje dag för mig var en kamp nu, ingenting gick längre. Jag kunde aldrig komma på varför just jag skulle bli drabbad av allt dåligt som fanns i hela världen? Hade jag verkligen gjort så mycket ont mot andra, så det var min tur att få tillbaka nu?

All denna väntan gjorde mig bara ännu sämre, jag låg och skakade på golvet i mitt rum och bara kände ett enormt sug efter att göra illa mig själv igen, jag försökte kämpa emot så mycket jag bara kunde men till slut gick det inte längre, jag var för svag. Precis när jag var på väg in i badrummet hörde jag hur någon tryckte ner handtaget på ytterdörren, jag förstod då att det måste vara pappa. Jag släppte alla onda tankar och bara sprang till dörren och kramade om honom. Just i den stunden kände jag mig starkare än någonsin, men så fort pappa släppte taget om mig höll jag på att falla till golvet, mina ben vägrade bära upp mig, de ville bara inte. Det var nog någon gång då som jag förstod att jag inte var frisk, att jag faktiskt var ätstörd och hade andra psykiska problem.

På väg in till sjukhuset satt jag och skakade med tårarna rinnande nerför mina bleka kinder. Jag hade inte en aning om vad som väntade mig innan för de maffiga sjukhusdörrarna. Skulle jag snart få komma ut därifrån igen eller skulle jag behöva stanna kvar där, kanske för evigt? Jag visste ingenting. Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär långt, jag skulle ju bara gå ner några kilo, inte fastna i träsket förallid. Nu var mitt liv över på riktigt, tänkte jag medan vi gick in genom de stora dörrarna.

När vi satt där i väntrummet kändes det som att alla stirrade på mig och min feta kropp, jag ville bara springa
därifrån men jag visste att jag inte skulle kunna göra det. Min kropp skulle inte orka springa. Jag vill vara frisk, men hur ska det kunna gå om jag inte får träna bort allt det tjocka på min kropp, var det enda jag kunde tänka på. Efter ett tag i väntrummet fick jag och pappa komma fram och anmäla mig och berätta varför jag var där. Egentligen förstod jag inte varför jag var där, eftersom en stor del av mig fortfarande såg mig själv som frisk. När damen bakom disken frågade igen fick hon som svar; Jag vet inte, jag mår ju bra, varför är jag här pappa? Det slutade med att han fick berätta varför och strax därpå fick vi ett rum och träffa läkare som pratade med mig och ställde frågor som de bara fick korta svar på, sen var det dags för provtagning. Det var då jag höll på att dö av smärta eftersom min hud nu var väldigt tunn och skör.

Jag satt och var förskräckt hela tiden över vad proverna skulle visa, skulle pappa bli arg nu? Skulle mamma och pappa bli arga på mig för att jag har ljugit ännu mer för dem när jag hade lovat för länge sen att berätta hur jag mår? Jag hoppades på att de skulle förstå varför jag inte hade berättat, men det kunde jag inte veta förrän vi pratade om det med mamma hemma efter sjukhusbesöket. Om jag alls skulle få lämna sjukhusets salar den dagen. Det visste jag inte heller. Efter vad som kändes som flera timmar kom läkaren tillbaka in med provsvaren i hans hand och berättade till min och pappas förvåning att det inte var så illa som de hade trott, jag hade en mindre uttorkning och en viss undervikt, men det var mycket bättre än vad de trodde så nu kunde vi äntligen åka hem igen. Väl hemma igen satt mamma som nålar på köksstolen och bara väntade på att vi skulle komma hem. När jag hade gått in genom dörren kom mamma och kramade om mig hårt och bara grät. Det var nog första gången jag hade sett henne så ledsen, och det gjorde så ont inombords att det var jag som hade orsakat mina föräldrar denna smärta och oro. Varför var jag så egoistisk, hur kunde jag vara det?

/Amanda♥

Jag kände mig så maktlös, jag hade ingen makt över någonting, det enda jag kunde ha makt och kontroll över var mitt matintag och hur jag gjorde illa mig själv. Det var det enda jag kunde kontrollera. Jag kände verkligen att jag behövde någonting som bara jag kunde bestämma över. Det fanns inget som längre kunde hålla mig vid liv, om jag inte torterade mig på det här sättet, inte ens min familj. Tankarna flödade som aldrig förr i huvudet mitt. Det kändes som att det växte för varje sekund, det skulle kunna sprängas när som helst, jag var på bristningsgränsen. Mitt liv var en enda röra just nu och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle fortsätta leva eller faktiskt fortsätta på andra sidan. Jag var förtvivlad varje dag för alla bråk som var. Var det verkligen värt att leva om allt jag får ta emot är bråk? Jag var förvirrad och förkrossad. Jag låg fortfarande och vred mig i sängen, vad skulle jag ta mig till?

”Om jag inte finns kvar imorgon, så vill jag att ni ska veta att jag älskar er med än allt annat. Jag gjorde inte det här på grund av er, det har bara med mig att göra…” började jag på en självmordslapp till mina föräldrar. Jag hann inte längre innan ångesten satte igång. Jag kände hur hjärtat var på väg ut ur kroppen och bort i tomma intet. Jag kände och hörde hur mina andetag blev snabbare och ytliga. Det kom ett obehag över det hela, som att jag var på väg in i dimman. Snart var mitt liv över, tänkte jag. Samtidigt som jag hyperventilerade började jag rota runt i medicinskåpet efter mina tabletter, men när jag inte hittade dem föll jag ihop som en hösäck på golvet och bara skakade av smärta, rädsla och kramper. Medan jag låg där skrek jag av denna olidliga smärta som höll till inom mitt hjärta. Det enda jag kunde känna nu, var smärta.

/ Amanda ♥

”Nu när det är så länge sen minns jag bara fragment av händelserna, men oron över att du kunde dö ifrån oss och känslan kommer för alltid att finnas kvar inom oss. Vi blev inlagda på intensiven ett dygn där du hade dygnet-runt-bevakning. Jag satt hos dig alla mina vakna timmar, långt in på natten, men behövde få sova lite ibland. Tyvärr, fick jag inte sova hos dig utan hade ett eget rum ganska långt ifrån. Minns att jag var rädd för att somna utifall att du behövde mig. Du var så svag och orkade inte suga på mitt bröst. För att få mat i dig fick jag pumpa ut mjölk med en apparat och du matades med sond. Efter ett dygn var den värsta perioden över, så vi flyttades över till isoleringsavdelning i en vecka. De misstänkte att du hade fått något virus, men visste inte vilket. De testade mot tre, men inget av dem var det. Det var hemskt instängt att måsta vara på sjukhuset. Det är som att tiden står stilla. Minns att jag bröt ihop efter några dagar och när pappa, Tess och Andreas var på besök störtade jag ut och åkte hem till Kista några timmar. Behövde det för min skull. För att orka finnas för dig.

Vilken lycka när de efter en vecka friskförklarade dig! Du hade hunnit få ta så många prover, andas syrgas, bli sondmatad för att sedan börja orka amma igen.

Vi har nog sedan den dagen verkligen varit tacksamma för varje dag vi har på jorden. Småsaker brydde vi oss inte om, det viktiga var att du hade överlevt och att vi fick fortsätta vara i vår underbara familj igen. Du har alltid fått stora friheter, vi har glatt oss åt varje framsteg du gjort och fått se dig växa upp till en fantastisk människa. Fortsätt vara envis, livsglad och nyfiken. Utan de egenskaperna tror jag inte du hade överlevt din första svåra tid. Du har en egen inre styrka som ingen annan kan eller får ta ifrån dig”, svarade hon. Det svararet betydde väldigt mycket för mig, det fick mig att vilja fortsätta kämpa emot min matvägran och bråken mellan mig och min bästa vän. Det var inte värt att förlora henne över några meningslösa bråk. Jag smsade och ringde till henne några gånger under kvällen men fick alltid samma svar.

”Numret går tyvärr inte att nå för tillfället, var vänlig försök igen lite senare.”

Det var så hela kvällen och halva natten. Jag kunde inte förmå mig att sova då jag visste att vi var ovänner och att jag kanske skulle förlora henne som vän om bråken inte löstes snabbt. Jag gick in till mamma och pappa för att se om de var vakna, men det var de inte, vilket är förståligt när klockan var 02:26 på natten. Det enda jag behövde då var en kram av dem, jag har aldrig behövt mina föräldrar så mycket som jag behövde dem då. De var de enda jag litade på nu, jag kände inte förtroende för någon annan än min familj längre, det var inte en så kul känsla. När jag låg där ensam i min stora säng kände jag en enorm saknad, saknad av att ha någon som ligger och håller om mig, inte säger någonting utan bara kan vara där hos mig. Mitt i allt saknande kände jag hur det började krypa under skinnet, som att tusen myror hade världskrig under mitt skinn. Det kröp och jag fick svårare och svårare att andas. Jag tog mig sakta men säkert upp ur den stora sängen och bort till fönstret för att få frisk luft, jag hoppades att det skulle hjälpa. Medan jag satt där på fönsterkarmen och andades in den iskalla luften som kom utifrån den sena, bäcksvarta natten. Jag satt där och hyperventilerade minut efter minut och bara önskade att det snart skulle gå över. Jag slog mig själv några gånger på benen och bara skakade för att jag var så kall. När jag satt där for tankarna i huvudet, jag tänkte på allt jag hade varit med om och fortfarande tvingas gå igenom.

”Jag var ju så lycklig, jag hade ju börjat tycka om livet igen, jag skulle nästan kunna säga att jag älskade livet, och nu skulle allt förstöras igen. Jag vill ha hjälp, av mamma och pappa. Jag vill och behöver ha dem hos mig, men jag vågar inte väcka dem.”

När jag hade suttit i fönstret och dinglat med benen fram och tillbaka bestämde jag mig för att lägga mig i sängen för att försöka sova lite grann. Jag låg där, timme efter timme och försökte slappna av, men det gick verkligen inte. Paniken växte inom mig och jag visste inte längre hur jag skulle gå till väga för att lösa mina problem, men jag var inte redo att avsluta dem på snabbaste sätt heller. Jag hade gett mig den på att vinna denna kamp, för en gångs skull var det jag som skulle få vara vinnaren i mitt eget liv, ingen annan.

/ Amanda ♥

Det var inte planerat att jag skulle gå i Kunskapsskolan i Spånga, jag skulle egentligen gå i Kista och bo hos min under veckorna. Efter mina första tre dagar i Kista ringde mamma och berättade den glädjande nyheten att jag hade fått förtur i Spånga, då bytte jag skola igen och började på riktigt på måndagen. Jag var rädd men samtidigt väldigt lycklig för att äntligen få börja om på ny kula.  Jag var livrädd för att behöva gå genom hela livet med en klump i magen och inga kompisar. Det här var min andra chans att göra allting bra igen, för min egen skull. När jag kom dit var allting som taget ur min fantasi Jag fick kompisar på en gång, genom dem som jag redan kände. Vi var jättemånga som var med varandra, jag tyckte verkligen om dem, och de tyckte om mig, på riktigt. Det var en känsla jag aldrig fått känna på förut, inte på riktigt.  Varje dag då jag kom hem hade jag ett rakt igenom ärligt leende på läpparna, jag tycke att dagarna var för korta för att hinna med allt jag nu ville göra.


Det var fortfarande någonting inom mig som sa att det var för bra för att kunna vara sant, att det bara var en dröm jag levde i. Jag försökte så gott jag kunde trycka ut tankarna och fokusera på annat, sådant som gjorde mig glad och lycklig. Mina föräldrar märkte nu en stor skillnad på mig, en stor förbättring. De var väldigt glad att det till slut hade kommit fram hur illa jag for i skolan, det enda de önskade var att jag hade berättat det tidigare. Då hade de inte låtit mig gå tillbaka till skolan. Mina föräldrar gjorde verkligen allt för mig, det hade de bevisat gång på gång. Det var bara jag som var rädd för att ta emot hjälp, jag vågade inte tro på att det skulle kunna bli bättre för att någon annan än jag och de som utsatte mig visste om vad som hände. Jag var besviken på mig själv för att jag inte hade litat på det mina föräldrar sa till mig, att jag alltid kan, och ska komma till dem om det är någonting. Mamma och pappa frågade ofta hur det gick i skolan och hur jag mådde. När jag svarade att jag mådde bra och att det gick bra i skolan så menade jag det, för en gångs skull. Jag visste att jag inte behövde ljuga längre, jag kunde säga som det var om allt, förutom en sak. Att jag inte ville äta längre. Jag blev illamående av att äta, bara av att känna lukten, Sakta men säkert slutade jag äta, jag undvek frukosten så gott jag kunde, istället tog jag ett knäckebröd jag gjorde smulor av det och strödde ut över bordet så mamma och pappa skulle tro att jag hade ätit. I skolan satt jag och pluggade istället för att gå och äta lunch och till middag åt jag efter min familj, så jag kunde slänga det lilla jag hade på talriken. Mitt liv hade blivit en lögn igen.   Jag ställde mig ofta framför spegeln och studerade min överfeta kropp. Jag visste att jag behövde gå ner i vikt för att jag var tvungen att vara smal för att vara värd någonting. 

/ Amanda ♥

Mitt liv var upp och ner, ingenting var som det skulle.  Jag gick med en ständig oro i min mage om hur nästa dag skulle bli. Skulle jag ens leva kvar eller var det dags att avsluta mitt korta liv redan nu? Det var tankar som alltid fanns med mig vart jag än gick, det var riktigt plågsamt. Jag hade ingen som helst livslust, jag ville verkligen inte leva kvar längre. Det enda som höll mig kvar i livet var min familj, även fast de inte visste vad jag gick igenom just nu så kände jag ett tyst stöd från dem. De var den enda anledningen till att deras lilla dotter fortfarande kämpade kvar i livet, när det enda hon egentligen ville göra var att dö, en smärtsam död. Det jag nu ville mest av allt var att åren skulle passera snabbare än det hade gjort än så länge, så jag skulle få en chans till att byta skola och börja om igen. Det var min högsta önskan, och det gick ju så småningom. Jag klarade mig igenom alla åren på mellanstadiet men önskan om att få dö. Varför skulle just jag behöva bli utsatt för mobbning? Jag började sakta men säkert se ner på mig själv precis som alla andra redan gjorde, jag kände inte att jag var värd någonting längre, jag var lika med luft.  Åren passerade allt för sakta och jag höll på att bli galen innan skolavslutningen i 6an var där. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle leva när den kom, om jag hade fått som jag ville hade jag legat begravd långt ner i marken då.

Nu var jag äntligen fri från mina plågoandar, fri från Sundbyskolan.

/ Amanda ♥

Nu har 3e lektionen passerat och idag fick jag ingenting gjort. Det är svårt att veta hur jag ska skriva så att det blir så bra som möjligt. Jag redigerar allting uppe i mitt huvud innan jag skriver och jag tror det är därför det går så pass långsamt just nu. Jag ska fortsätta skriva när jag kommer hem så hoppas jag att dagens arbete kan komma upp ikväll istället.



/ Amanda ♥