Mitt liv var upp och ner, ingenting var som det skulle.  Jag gick med en ständig oro i min mage om hur nästa dag skulle bli. Skulle jag ens leva kvar eller var det dags att avsluta mitt korta liv redan nu? Det var tankar som alltid fanns med mig vart jag än gick, det var riktigt plågsamt. Jag hade ingen som helst livslust, jag ville verkligen inte leva kvar längre. Det enda som höll mig kvar i livet var min familj, även fast de inte visste vad jag gick igenom just nu så kände jag ett tyst stöd från dem. De var den enda anledningen till att deras lilla dotter fortfarande kämpade kvar i livet, när det enda hon egentligen ville göra var att dö, en smärtsam död. Det jag nu ville mest av allt var att åren skulle passera snabbare än det hade gjort än så länge, så jag skulle få en chans till att byta skola och börja om igen. Det var min högsta önskan, och det gick ju så småningom. Jag klarade mig igenom alla åren på mellanstadiet men önskan om att få dö. Varför skulle just jag behöva bli utsatt för mobbning? Jag började sakta men säkert se ner på mig själv precis som alla andra redan gjorde, jag kände inte att jag var värd någonting längre, jag var lika med luft.  Åren passerade allt för sakta och jag höll på att bli galen innan skolavslutningen i 6an var där. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle leva när den kom, om jag hade fått som jag ville hade jag legat begravd långt ner i marken då.

Nu var jag äntligen fri från mina plågoandar, fri från Sundbyskolan.

/ Amanda ♥