Lycka, ren och skär lycka. Det här var en av de alla bilderna som jag hittade när jag sökte på google. Jag fastnade för just den här bilden på en gång. Den tilltalar mig på något udda sätt, jag vet inte om det är för att den lilla flickan är så glad eller om det är för att de busar med varandra? Något är det i alla fall. Det första som slog mig var att hon ser sjuk ut, då hon inte har något hår, jag kopplar alltid det till sjukdomar, hemska sjukdomar, men ändå ser hon så glad och lekfull ut. Jag följer en blogg där en mamma som skriver om sitt sjuka barn, hon har sår över hela kroppen och kan knappt prata, men ändå är den lilla tjejen glad konstant. Det tycker jag visar på styrka, en stor inre styrka. Jag vet ju självklart inte om den här lilla flickan är sjuk, men jag associerar den här bilden till det. En liten sjuk tjej, men som kämpar varje dag och tappar aldrig hoppet om att komma tillbaka. Jag tycker att Karin verkligen har fångat en mäktig känsla, att man kan sätta sig in i någons historia baserat på en bild, det är coolt. Det finns otroligt många bra fotografer, men det här är nog en av mina favoriter. Det blev det nyss, utifrån den här bilden.

/ Amanda ♥

Dagarna rullade på i lagom takt. Jag försökte hänga med i skolan så gott jag kunde och var med mina kompisar så ofta det gick. Jag mådde bättre än vad jag hade gjort på väldigt länge. Men det var något jag inte riktigt tyckte om ändå, min magkänsla sa mig något annat än att det skulle få fortsätta såhär pass bra.

Lågstadiet var snart slut, jag var inne på sista terminen i årskurs 3 och det var då allt brakade löst. Vännerna försvann från mig, mitt självförtroende och min självkänsla försvann totalt och jag var nere på bottnen. Dagarna passerade en efter en, det var samma visa varje dag. Jag vaknade, gick till skolan och härdade ut de extremt långa timmarna där, när jag kom hem somnade jag på en gång tills det var dags för middag och sen gick jag och la mig igen. Det var samma sak varje dag, ingenting förändrades. Mamma och pappa förstod ju att någonting var fel, men de visste aldrig helt säkert vad det var. ­Det enda de såg var deras dotter som mådde sämre och sämre för varje dag som gick. Jag kunde se på dem att de var utom sig av oro, hela tiden, men de sa aldrig någonting om det. Var de rädda att få reda på något de inte ville veta, eller var det av ren omtanke som de inte ville stressa mig? Jag gissade på det andra alternativet. Mitt hjärta bultade i 180 på kvällarna när jag låg i sängen och tänkte på de hemska skoldagarna som hade varit och vetskapen om att de inte var över än på länge. Det var en plåga att gå upp varje morgon och veta att jag inte skulle ha någon att vara med på rasterna, ingen att äta lunch med och ingen att tissla och tassla med på lektionerna. Det enda som då fick mig att leva kvar var min familj. Min mamma och pappa var mina klippor, även fast jag inte sa någonting om hur jag mådde till dem så visste jag att om jag någon gång ville berätta för dem så fanns de där för mig. Detta var ett mönster som jag tänkte aldrig skulle brytas, men en dag gjorde det, det ändå, men inte till det bättre. En dag när jag kom till skolan och hade gått upp för alla trappor till högsta våningen där mitt klassrum höll till var inget som det var dagen innan. Det var stelt när jag kom in, alla kollade och viskade. Det var som att uppleva första dagen i 1an på nytt. Den ända skillnaden nu från då var att denna gång låg det hat i luften, istället för nyfikenhet och förväntan.

Jag fick hatblickar på mig hela dagen och alla satt så lågt ifrån mig som de bara kunde på lektionerna. Jag orkade inte gå och äta lunch den dagen eftersom jag avskydde att behöva sitta själv. Den enda vännen jag hade var Saga, men inte ens hon ville vara med mig den dagen. Jag längtade tills jag slutade skolan för dagen så jag skulle få springa hem och sova genom resten av dagen och kvällen. Det var mitt sätt att fly undan alla jobbiga känslor och tankar, men inte ens sömnen gjorde mig fri för en stund. Mamma och pappa visste fortfarande inte vad det var som hände deras lilla dotter. Det här åt upp mig inifrån, jag ville så gärna berätta, men jag var så rädd. Jag visste inte riktigt vad jag var så rädd för, men något i mig sa klart och tydligt stopp. Min största rädsla var nog trots allt att allting skulle bli så mycket värre om deras föräldrar fick veta om det. Jag fortsatte att leva i tystnad och jag fortsatte bära allt på mina egna axlar.

Veckorna gick sakta förbi och helt plötsligt var både årskurs 3 och sommarlovet slut. De få veckorna som sommarlovet varade var alldeles för korta och jag såg verkligen inte fram emot att börja ett nytt läsår.  När jag kom till skolan med benen släpandes efter mig såg jag att vi hade fått en ny tjej i klassen, nu började allting gå riktigt dåligt för mig. Hon blev klassens drottning och alla gjorde som hon sa, alla blev därför ännu taskigare mot mig. Till en början var allt som det hade varit i 3an, men efter några veckor lämnades det runt lappar i klassrummet där det stod elaka saker om mig. Det var första gången en lärare märkte att de gjorde någonting mot mig, men det kom aldrig fram vem det var, så de gjorde ju ingenting åt det. Dagarna fortsatte passera i sakta mak, ingenting var utöver det som hade blivit min vardag.

/ Amanda ♥

En regnig men ändå fin dag, 1994, kom jag till världen, så innerligt efterlängtad och älskad. Mamma låg inne med mig på KS i två nätter innan vi fick åka hem till Själlandsgatan 70 i Kista. Jag åt, sov och bajsade som vilken annan bebis som helst. Jag var omringad av kärlek från alla håll. Vi gosade, badade och myste varje dag. När jag var 6 dagar gammal åkte jag, mamma och pappa in till stan och finpromenerade i höstvädret. För varje gupp i trottoaren gnydde jag till. Till en början la de inte ens märke till det, men efter ett tag när det inte upphörde så började förstod mamma att någonting inte var som det skulle. Pappa trodde inte att det var något allvarligt, men det var tur att mamma stod på sig, för vi hann inte mer än komma in på akuten innan ett helt uppbåd av läkare och sköterskor tog hand om mig och mina föräldrar. Medan de väntade på att jag skulle kissa i min blöja tog de tempen på mig. När det aldrig kom något kiss tog de en lång nål och körde ner den rakt i min urinblåsa. 

Allting gick så snabbt. Jag fick komma in i ett stort rum, som var så stort jämfört med deras lilla bebis. Jag blev upplagd i en jättesäng med enorma järngrindar. Jag hade syrebrist, gjorde andningsuppehåll och var väldigt illa däran. Jag var så sjuk att de var tvungna att ta ryggmärgsprov på mig, deras lilla gumma skulle få en jättenål i ryggraden. Mamma grät och grät, pappa försökte trösta henne så gott han kunde, men det syntes på honom att han också var väldigt orolig och ledsen.

/ Amanda ♥

Just författare är något jag har velat bli hela mitt liv, eller ja, sen jag var 7 ungefär. Det var då jag började skriva mina egna historier, sanna som påhittade, det spelade ingen roll. Jag älskade att skriva redan då, jag visste redan då vad jag ville bli. Under åren har det ändrats till journalist, danslärare, något inom akutsjukvården, författare igen och sedan tillbaka till journalistyrket. Men jag har fortfarande inte släppt författaryrket.

Kan man ha två jobb? Ja, det är ju klart att man kan. Det känns som en slags terapi att få skriva av sig, i alla fall för mig. Jag har det ofta jobbigt och då kan det kännas riktigt skönt att bara få skriva av sig, det spelar ingen roll vart, bara jag får skriva, få ut mina känslor liksom. Jag tror att jag känner en sorts tröst i mitt skrivande. Ofta skriver jag noveller om mitt eget liv med en del påhittade saker då jag inte vill lämna ut mig själv totalt.

Jag började tänka på en sak här om dagen, och det var just det med mitt skrivande. Jag vill ge ut min egen bok. Det är inte helt omöjligt att göra det. Det gäller bara att lägga ner tid och ork på det. Engagemang, kallas det. Det är dessutom inspirerande att få höra saker som; du är en tillgång att ha på lektionerna, det du gör är så bra att jag skulle kunna ha det som exempel för dom andra på hur man ska göra. Såna saker ger mig ännu mer vilja till att fortsätta skriva.

 Jag har alltid fått höra att jag är bra på att skriva från min familj, och det betyder jättemycket. När jag dessutom får höra såna saker från lärare, dom som har det som jobb att bedöma hur jag skriver, det betyder också så grymt mycket. Alla saker som händer runt omkring, det är sånt som gör att jag börjar fantisera upp egna historier i huvudet på en gång. Hur ska jag skriva, hur ska jag lägga upp allt, kommer det sluta bra eller kommer det att få vara ett sorgligt slut? Det är såna saker som försiggår i mitt huvud 90 % av min vakna tid just nu, jag är så sjukt taggad på att skriva och kanske till och med kunna ge ut en egen bok om nåt år. Jag kanske ska fortsätta skriva vidare på en bok av den här novellen som är till skolan? Vi får väl se, bara tiden kan utvisa det.

/ Amanda ♥

När klassen gick ner till deras fritids började jag och mamma traska hemåt igen. På vägen hem var jag ganska glad, men varför? Var det tack vare det fina vädret eller mina nya fina klasskompisar? Jag gissade på att det var en kombination av båda delarna. Nu var det bara en vecka kvar till påsklovet, vilket betydde att det var två veckor kvar till jag skulle börja i Sundbyskolan. De kommande dagarna bestod av att packa upp allting ur flyttlådorna och bestämma rum. Jag försökte att inte tänka så mycket på vad som skulle hända här näst, utan bara njuta av att få vara ledig lite längre än alla andra och vara med min familj, men det gick inte riktigt ändå. Jag var nervös hela lovet och väldigt orolig för hur allt skulle bli. Skulle jag verkligen få kompisar eller skulle jag behöva vara själv? Dagarna gick jag det närmade sig med stormsteg. Snart var dagen då jag skulle börja 1an i en helt ny skola. Det jag tröstade mig då med var att mina syskon också skulle börja där snart. Tiden gick och jag blev mer och mer otålig, men så äntligen kom måndagen då jag skulle få börja. På morgonen samma dag så ångrade jag mig för en sekund och ville bara ligga kvar i sängen, men efter många om och men så steg jag i alla fall upp och fick skjuts av pappa till skolan efter jag hade gjort alla mina morgonbestyr. Väl i skolan så var allt jättebra och jag förstod inte längre vad det var jag hade oroat mig för så länge. Alla vad hur snälla som helst och jag hade redan fått en bästa vän, Nicole. Dagarna gick snabbare än någonsin och jag hade alltid någon att vara med. Något jag aldrig hade varit van vid. Allt eftersom dagarna gick blev jag allt mer säker i klassen och jag vågade ta för mig lite mer för varje dag. Jag vågade äntligen, efter tre veckor räcka upp handen under lektionen och svara på frökens frågor. Jag vågade till och med göra lite som man inte fick under lektionerna också, alltså prata med klasskompisarna, om det som inte rörde skolarbetet.

 


/ Amanda ♥

Inspiration, vart får jag den ifrån? Jag vet helt ärligt inte, den kommer nog från lite olika håll. Mig själv, min familj, min pojkvän, min omgivning? Ja, lite överallt helt enkelt. Jag har så mycket inom mig som måste få komma ut, både glädje och sorg. Både bra och dåliga saker. Men varje liten sak och varje liten erfarenhet gör dig till en bättre och rikare människa, rikare på upplevelser, vishet, mod och styrka. Jag försöker alltid se det på det sättet, jag har många gånger varit rädd för att berätta jobbiga saker, men när jag tillslut gör det, direkt till personen, eller via sms, så släpper en liten sten från mitt hjärta och jag känner mig som en bättre och starkare människa. Något som jag tycker är väldigt inspirerande är också att höra andra människors syn på saker och ting. Kärlek, vänskap, erfarenheter av olika slag. Allt är intressant, det ger mig nya ideér till vad jag vill göra, skriva om, fota eller prata om. Alla har sin egen väg, även jag. Jag har nyligen valt den bättre vägen för mig. Den vägen som innehåller glädjeämnen för mig, allt det som gör mig glad. Det tycker jag också klassas som inspiration, någon som gör något bra för sig själv, som den vet att den mår bra av, att gå sin egen väg, själv eller med någon. Spelar ingen roll. Jag är nog lite av en inspiration för mig själv.

/Amanda♥

Jag gick hand i hand med min mamma nerför skolgården och upp mot den maffiga skolbyggnaden. Allting såg så stort ut i mina små 7åriga ögon. Hur kommer det gå? Kommer jag att få vänner, eller kommer jag bli den där nya konstiga tjejen? Jag tänkte att det återstod att se. Mamma tittade lite diskret på mig för att se om jag var nervös eller inte, hon trodde att jag inte märkte hennes blickar, men hon hade verkligen fel. Jag vet inte varför men någonting inom mig sa att det här kommer bli en av de bästa sakerna som någonsin har hänt mig. När jag och mamma gick upp för någon som kändes som milslånga trappor så for tusentals tankar genom mitt huvud. Jag var mer nervös än någonsin förr, det var alltså nu som det händer, nu som jag skulle få se vilka människor jag skulle tillbringa mina kommande 6 år i skolan med. Det var bara två veckor kvar innan det skulle bli min verklighet. Jag kunde knappt förstå det själv. Precis innan vi skulle gå in i klassrummen så kom mammas ivriga och något nervösa blickar på mig igen, jag undrade vad som försiggick i hennes huvud också. Det var kanske trots allt inte bara var jag som var smått panikslagen inför detta möte.  Precis innan vi skulle gå in i klassrummet så gav mamma mig en stor hjärtlig kram och önskade mig lycka till. När jag kom in i det stora klassrummet satt alla mina 21 nya klasskamrater framför mig bakom deras bänkar och stirrade på mig, men inte på ett otrevligt sätt, utan mer nyfikna och förväntansfulla.

- Det här är Amanda, hon ska börja här hos oss efter påsklovet, presenterade min nya klassföreståndare Gull mig.

Det var helt knäpptyst i klassrummet, ingen pratade. Det var så tyst att jag hade kunnat höra en knappnål falla till golvet. Jag blev ganska osäker på vad jag skulle göra eller säga när alla var så tysta, men det släppte så fort jag hade fått en plats bredvid en tjej i klassen, Therese. När lektionen fortsatte som vanligt så kändes det bättre eftersom att alla tog hand om mig så pass bra på en gång. Jag kände mig genast som en i gänget. Det fanns speciellt en person jag klickade med på en gång, Nicole. När dagen sen var slut så bad min nya lärare mig och mamma att stanna kvar för att prata lite.

- Hur tyckte du att det kändes då? Fråga Gull mig.

- Bra, svarade jag lite blygt.

Sen ville jag inte vara kvar längre så jag packade ihop min väska och började gå ut genom klassrummet, men mamma stannade kvar en liten stund till för att fortsätta prata.

- Jag tyckte det gick riktigt bra för henne, det här var ju bara en prövodag för att se hur hon skulle trivas, hörde jag Gull säga till mamma.

- Jo, men precis. Det här kommer säkert gå superbra för henne. Det tror jag verkligen.

 

/Amanda♥

Nu ska jag äntligen börja skriva på min självbiografiska novell. Det känns riktigt spännande och riktigt bra faktiskt. Hoppas resultatet blir lika bra som det är i mitt huvud.

 

/Amanda ♥

Inledning- Jag ska inleda min novell på en tillbakablick på min barndom, hur det var när jag föddes och de första månaderna i mitt liv. Min tid på sjukhuset och mina föräldrars tankar och minnen/minnesbilder.

Början- Hur det gick till när jag började i min nya skola i årskurs 1 och hur det är fram till 3an, och vad som där går fel. Varför jag redan då blir utsatt av både mobbning, utfrysning, en del slag och hot? Varför jag inte bad om hjälp, vad mina största rädslor med det var och hur det gick för mig fram till jag bytte skola och slapp mina plågoandar.

Mitten- När jag började 7an i ännu en ny skola, hur mina tankar for i huvudet hela tiden, hur det skulle gå för mig där och om jag skulle kunna få börja må bra igen eller om jag skulle behöva vara nere i helvetet resten av min skoltid och kanske till och med resten av mitt liv. Hur allt började med mina ätstörningar, ångest/panikångest, depression och självmordstankar. Hur tog mina föräldrar det när det kom fram, hur tog jag själv det hur tog resten av min familj det?

Avslutning- Hur jag kom igenom allt det hemska, om all den hjälp jag fick och lyckades ta till mig. Flytten, hur det har påverkat mig och mitt mående.

 

/Amanda♥

Jag ska skriva en historia som ska handla om min mamma och pappa och min relation till dem. Allt som de har gjort för mig enda sen jag föddes, hur mycket de fanns för mig när jag var som sjukast, både direkt efter födseln och när jag hamnade ner i ätstörningarnas träsk. Jag ska inleda med en kort sammanfattning om hur det var när jag blev så pass sjuk som jag var när jag föddes, hur deras tankar gick och hur de mådde under den tiden. Sen ska jag fortsätta berätta utifrån mitt liv och hur jag hade det i skolan med vänner och allt sådant som tillhör tonåren. Jag ska skriva och berätta om vad jag blev utsatt för under skoltiden i låg-mellan och högstadiet. Hur det gick utför för mig redan i 3an och höll i sig ända tills jag gick ut IV när jag var 15-16 år.

Jag har valt att använda mig av skrift och foto. Jag kommer att skriva i kronologisk ordning, jag kommer som sagt att börja med att skriva om hur det var när jag var nyfödd och ta in mina föräldrars tankar om det som hände då sen kommer jag fortsätta novellen med att berätta om hur det har gått för mig i livet, med skola, vänner, kärlek och allt som hör till. Jag kommer skriva mina egna tankar om hur allt har varit, hur jag har blivit efter det, om jag har blivit starkare av allt jag har varit med om, eller om det har brutit ner mig. Det jag ska avsluta hela novellen med är att berätta om hur jag har det nu, hur jag hela tiden försöker bevisa för mig själv att jag är bättre än det jag har varit tvungen att vara med om.

Jag har valt att utföra uppgiften på det här sättet för att jag älskar att fota och skriva och då tyckte jag att det var ett bra tillfälle att utnyttja båda de egenskaperna hos mig själv. Jag hade först tänkt att jag skulle göra en digital historia genom att tala in en berättelse och använda bilder till, men jag ändrade mig därför att det jag har valt att berätta om är för känsligt för att tala om och då kändes det lättare att skriva om det istället.

 

/Amanda♥