När klassen gick ner till deras fritids började jag och mamma traska hemåt igen. På vägen hem var jag ganska glad, men varför? Var det tack vare det fina vädret eller mina nya fina klasskompisar? Jag gissade på att det var en kombination av båda delarna. Nu var det bara en vecka kvar till påsklovet, vilket betydde att det var två veckor kvar till jag skulle börja i Sundbyskolan. De kommande dagarna bestod av att packa upp allting ur flyttlådorna och bestämma rum. Jag försökte att inte tänka så mycket på vad som skulle hända här näst, utan bara njuta av att få vara ledig lite längre än alla andra och vara med min familj, men det gick inte riktigt ändå. Jag var nervös hela lovet och väldigt orolig för hur allt skulle bli. Skulle jag verkligen få kompisar eller skulle jag behöva vara själv? Dagarna gick jag det närmade sig med stormsteg. Snart var dagen då jag skulle börja 1an i en helt ny skola. Det jag tröstade mig då med var att mina syskon också skulle börja där snart. Tiden gick och jag blev mer och mer otålig, men så äntligen kom måndagen då jag skulle få börja. På morgonen samma dag så ångrade jag mig för en sekund och ville bara ligga kvar i sängen, men efter många om och men så steg jag i alla fall upp och fick skjuts av pappa till skolan efter jag hade gjort alla mina morgonbestyr. Väl i skolan så var allt jättebra och jag förstod inte längre vad det var jag hade oroat mig för så länge. Alla vad hur snälla som helst och jag hade redan fått en bästa vän, Nicole. Dagarna gick snabbare än någonsin och jag hade alltid någon att vara med. Något jag aldrig hade varit van vid. Allt eftersom dagarna gick blev jag allt mer säker i klassen och jag vågade ta för mig lite mer för varje dag. Jag vågade äntligen, efter tre veckor räcka upp handen under lektionen och svara på frökens frågor. Jag vågade till och med göra lite som man inte fick under lektionerna också, alltså prata med klasskompisarna, om det som inte rörde skolarbetet.

 


/ Amanda ♥