Dagarna rullade på i lagom takt. Jag försökte hänga med i skolan så gott jag kunde och var med mina kompisar så ofta det gick. Jag mådde bättre än vad jag hade gjort på väldigt länge. Men det var något jag inte riktigt tyckte om ändå, min magkänsla sa mig något annat än att det skulle få fortsätta såhär pass bra.

Lågstadiet var snart slut, jag var inne på sista terminen i årskurs 3 och det var då allt brakade löst. Vännerna försvann från mig, mitt självförtroende och min självkänsla försvann totalt och jag var nere på bottnen. Dagarna passerade en efter en, det var samma visa varje dag. Jag vaknade, gick till skolan och härdade ut de extremt långa timmarna där, när jag kom hem somnade jag på en gång tills det var dags för middag och sen gick jag och la mig igen. Det var samma sak varje dag, ingenting förändrades. Mamma och pappa förstod ju att någonting var fel, men de visste aldrig helt säkert vad det var. ­Det enda de såg var deras dotter som mådde sämre och sämre för varje dag som gick. Jag kunde se på dem att de var utom sig av oro, hela tiden, men de sa aldrig någonting om det. Var de rädda att få reda på något de inte ville veta, eller var det av ren omtanke som de inte ville stressa mig? Jag gissade på det andra alternativet. Mitt hjärta bultade i 180 på kvällarna när jag låg i sängen och tänkte på de hemska skoldagarna som hade varit och vetskapen om att de inte var över än på länge. Det var en plåga att gå upp varje morgon och veta att jag inte skulle ha någon att vara med på rasterna, ingen att äta lunch med och ingen att tissla och tassla med på lektionerna. Det enda som då fick mig att leva kvar var min familj. Min mamma och pappa var mina klippor, även fast jag inte sa någonting om hur jag mådde till dem så visste jag att om jag någon gång ville berätta för dem så fanns de där för mig. Detta var ett mönster som jag tänkte aldrig skulle brytas, men en dag gjorde det, det ändå, men inte till det bättre. En dag när jag kom till skolan och hade gått upp för alla trappor till högsta våningen där mitt klassrum höll till var inget som det var dagen innan. Det var stelt när jag kom in, alla kollade och viskade. Det var som att uppleva första dagen i 1an på nytt. Den ända skillnaden nu från då var att denna gång låg det hat i luften, istället för nyfikenhet och förväntan.

Jag fick hatblickar på mig hela dagen och alla satt så lågt ifrån mig som de bara kunde på lektionerna. Jag orkade inte gå och äta lunch den dagen eftersom jag avskydde att behöva sitta själv. Den enda vännen jag hade var Saga, men inte ens hon ville vara med mig den dagen. Jag längtade tills jag slutade skolan för dagen så jag skulle få springa hem och sova genom resten av dagen och kvällen. Det var mitt sätt att fly undan alla jobbiga känslor och tankar, men inte ens sömnen gjorde mig fri för en stund. Mamma och pappa visste fortfarande inte vad det var som hände deras lilla dotter. Det här åt upp mig inifrån, jag ville så gärna berätta, men jag var så rädd. Jag visste inte riktigt vad jag var så rädd för, men något i mig sa klart och tydligt stopp. Min största rädsla var nog trots allt att allting skulle bli så mycket värre om deras föräldrar fick veta om det. Jag fortsatte att leva i tystnad och jag fortsatte bära allt på mina egna axlar.

Veckorna gick sakta förbi och helt plötsligt var både årskurs 3 och sommarlovet slut. De få veckorna som sommarlovet varade var alldeles för korta och jag såg verkligen inte fram emot att börja ett nytt läsår.  När jag kom till skolan med benen släpandes efter mig såg jag att vi hade fått en ny tjej i klassen, nu började allting gå riktigt dåligt för mig. Hon blev klassens drottning och alla gjorde som hon sa, alla blev därför ännu taskigare mot mig. Till en början var allt som det hade varit i 3an, men efter några veckor lämnades det runt lappar i klassrummet där det stod elaka saker om mig. Det var första gången en lärare märkte att de gjorde någonting mot mig, men det kom aldrig fram vem det var, så de gjorde ju ingenting åt det. Dagarna fortsatte passera i sakta mak, ingenting var utöver det som hade blivit min vardag.

/ Amanda ♥