En regnig men ändå fin dag, 1994, kom jag till världen, så innerligt efterlängtad och älskad. Mamma låg inne med mig på KS i två nätter innan vi fick åka hem till Själlandsgatan 70 i Kista. Jag åt, sov och bajsade som vilken annan bebis som helst. Jag var omringad av kärlek från alla håll. Vi gosade, badade och myste varje dag. När jag var 6 dagar gammal åkte jag, mamma och pappa in till stan och finpromenerade i höstvädret. För varje gupp i trottoaren gnydde jag till. Till en början la de inte ens märke till det, men efter ett tag när det inte upphörde så började förstod mamma att någonting inte var som det skulle. Pappa trodde inte att det var något allvarligt, men det var tur att mamma stod på sig, för vi hann inte mer än komma in på akuten innan ett helt uppbåd av läkare och sköterskor tog hand om mig och mina föräldrar. Medan de väntade på att jag skulle kissa i min blöja tog de tempen på mig. När det aldrig kom något kiss tog de en lång nål och körde ner den rakt i min urinblåsa. 

Allting gick så snabbt. Jag fick komma in i ett stort rum, som var så stort jämfört med deras lilla bebis. Jag blev upplagd i en jättesäng med enorma järngrindar. Jag hade syrebrist, gjorde andningsuppehåll och var väldigt illa däran. Jag var så sjuk att de var tvungna att ta ryggmärgsprov på mig, deras lilla gumma skulle få en jättenål i ryggraden. Mamma grät och grät, pappa försökte trösta henne så gott han kunde, men det syntes på honom att han också var väldigt orolig och ledsen.

/ Amanda ♥